På något sätt har jag lyckats svänga ut på Enköpingsvägen från Otto Myrbergs väg. En halv kilometer bort, längst till vänster i mitt synfält, skymtar jag Ica Väst. Bara jag tar mig dit utan att köra av vägen, ha ihjäl någon eller bli stoppad av polisen, kan jag kliva ur den här hjulförsedda monstrositeten och aldrig någonsin sätta mig i ett förarsäte igen, inte ens för att försöka ta körkort. Hur skulle jag någonsin kunna hålla reda på vad alla spakarna ska användas till? Hur bromsar man ens den här mördarmaskinen? Ska vägkanten vara såhär nära? Och när sprängdes Berthåga i luften, så att allt som återstår till höger om vägen är ett svindlande stup ned i en ström flod?, hinner jag tänka innan jag vaknar.
Ovanstående, och en dröm där jag får veta att min gymnasieexamen är ogiltig och jag måste börja om på Katedralskolan och sedan sitter i skolbänken och fattar ingenting, för jag har glömt hur man böjer franska verb, återkommer då och då. Min hobbypsykologiska tolkning är att det undermedvetna påminner om att jag känner mig som ett barn som på något outgrundligt sätt fått omgivningen att tro att jag är en vuxen människa med kompetens och förmåga till ansvar.
"Oj, vad hon blottar sina svagheter", tänker du kanske. Men man kan också se det som koketteri, för att inte säga skryt. Studier visar att bluffsyndrom, även omnämnt med den engelska termen "imposter syndrome", är överrepresenterat hos högpresterande personer. Begreppet myntades på 1970-talet och beskriver en inneboende känsla av att ha lurat sig till de positioner man har, trots att man faktiskt besitter kompetensen som krävs. Alltså borde väl drömmarna bevisa att jag åtminstone inte är tappad bakom en vagn?
Bertrand Russell menade att "felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka är så fulla av tvivel". Nu tycker jag det är vanskligt att dela upp människor i "dumma" respektive "kloka". De flesta av oss har nog fått spridda doser av såväl dumhet som klokskap, samtidigt som vi har väldigt olika förutsättningar att utveckla dem. Då föredrar jag "Utan tvivel är man inte riktigt klok", som Tage Danielsson sade, vilket känns mindre elitistiskt.
Bluffsyndromet har en antonym i form av Dunning-Kruger-effekten, som kortfattat betyder att någon saknar kompetens att se sin egen inkompetens. Under 2020 har det ofta legat nära till hands att hänvisa till Dunning-Kruger när människor gjort ståndpunkter gällande. Jag tänker givetvis på alla som är övertygade om vilket som vore bästa sättet att hantera coronaviruset. Samma tendenser går igen i diskussioner om allt från klimat och invandring till hur man kokar pasta. Och de finns på alla sidor i debatterna.
Att mana tvärsäkra människor till eftertanke är tyvärr ofta lönlöst. Kanske blir du anklagad för att vara en anhängare av jantelagen. Det är jag inte, om det som åsyftas är det minst sagt trista synsätt som beskrivs i dansk-norske författaren Aksel Sandemoses självbiografiska roman "En flykting korsar sitt spår" och som är uttryckets ursprung. Däremot är jag ett stolt fan av människor som vågar erkänna hur lite de vet. En mild släng av bluffsyndrom tror jag bara är hälsosamt. Om inte annat gör det dig mindre odräglig.
Därför bör vi naturligtvis ställa oss frågan om jag vet vad jag skriver om här. Har jag verkligen mandat att uttala mig? Mitt enda svar är att jag är bättre lämpad att skriva den här krönikan än vad jag är att köra bil.