När människor som varit nedtryckta och dominerade av andra hela livet anklagas för att "gå för långt” – blir jag skeptisk. För det där betyder egentligen: Stopp, det är vi som sätter gränserna här, och du gick just över en.
Så svarade nobelpristagaren Annie Ernaux på frågan om metoo hade gått för långt i en intervju med Dagens Nyheter 2020. Frågan är befogad men svaret lika självklart. Vad är för långt? Vad får en revolution kosta?
Den 15 oktober är det precis fem år sedan skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor att svara på hennes tweet med orden "me too" om man ofredats eller trakasserats sexuellt. Resultatet kom att prägla en hel värld, och vi lever fortfarande i svallvågorna efter hösten 2017, något som syns i rättegångar, förtalsmål och prata-ut-intervjuer.
Nästan på dagen fem år senare är det svårt att återkalla känslan som uppstod. Så många kvinnor bar på upplevelser av ovälkomna närmanden och olämpliga kommentarer. Händelser de ofta själva skrattat bort, bortförklarat eller tagit på sig skulden för: ”Jag borde inte gjort si eller så, sagt ditt eller datt eller varit klädd som jag var.” Det var befriande att äntligen få säga att detta aldrig var okej, att erfarenheterna suttit som taggar inom många. Alla upprop som plötsligt sa ”det är nog nu” var som en kollektiv suck av återhållna känslor.
Kraften i att så många tog bladet från munnen drev på en snabb och välbehövlig utveckling på arbetsplatser i hela världen. Förändring i form av samtal, policys och handlingsplaner. Synen på min dåvarande arbetsplats restriktiva hållning till alkohol i jobbsammanhang gick över en natt från snål till modern. Vi beslutade att alltid ha en chef kvar sist på AW och jobbmiddagar eftersom det visade sig att just evenemang efter arbetstid innebar en ökad risk.
Denna del av utvecklingen pratar vi väldigt lite om idag. Så här fem år senare blir det tydligt att fokus flyttats från dessa viktiga framsteg. Fel strider har utkämpats av fel skäl i metoos namn. Kraften har ibland lagts på annat och det är sorgligt. Att någon allmänt är en skitstövel är jobbigt, men inte metoo. Att en chef använder härskartekniker mot alla medarbetare är oförsvarligt, men inte metoo. Och så vidare.
Som med all utveckling sker den ofta med två steg fram och ett tillbaka. Det är inte första gången en rörelse används till att koppla på saker som inte direkt har med ursprungsfrågan att göra. Och det finns nästan alltid delar som går för långt.
Jag vet inte om jag håller med Irena Pozar som i sin bok "Metoo – backlashen" menar att vi helt är tillbaka i ”den gamla onda tiden”. Att brottsoffer återigen är rädda att anmäla övergrepp. Jag tänker tvärtom att en av de saker vi lärt oss är att övergrepp ska anmälas till rättsapparaten – inte till allmänheten.
Att sätta stopp för sexuella trakasserier görs förstås inte över en natt. Idag kan vi ändå se att metoo onekligen tog ett stort steg när det handlar om vad som faktiskt är att betrakta som trakasserier. Det satte strålkastaren på beteenden som tidigare varit normaliserade, eller i alla fall ursäktade av olika anledningar. ”Du vet hur han är ... håll dig på avstånd från den och den ... han är bara förtjust i dig.” Vägledning till unga kvinnor på arbetsplatser som aldrig någonsin ska behöva uttalas.