Året kan ha varit 1997, vi var mitt i tonåren och skulle se Peter Greenaways "The pillow book". En arty och halverotisk film med Vivian Wu och Ewan McGregor – de skriver kalligrafi på kroppar, om ni minns. Min vän sitter till höger om mig, bredvid henne en medelålders man och hans fru, inga konstigheter.
Men vad är det som pågår? Sitter han och tafsar på dina ben?
Det sker helt lugnt, helt skamlöst och framför allt helt riskfritt. Vi skriker inte, ställer inte till någon scen, ringer inte polisen. Jag ska inte låtsas veta vad min vän kände, men jag vet vad jag kände där i biomörkret: Det här är sådant som ingår, det här sådant som kommer att hända.
Den senaste veckan har mina flöden fyllts av andra som vet samma sak. Som vittnat om övergrepp, hot och sexualisering som en del av livet, sedan länge. I vårt östra grannland har tusentals vittnesmål samlats under hashtaggen #lääppijä ("tafsaren"). Se, en polischef konstaterade myndigt att sexuella trakasserier på gator och torg inte förekommit i Finland innan landet började ta emot alla dessa flyktingar. "Hur vågar du", blev svaret från kvinnorörelsen.
Här hemma står politiker och jäser över dessa "nya" fenomen som tagit sig in över gränserna.
Så läser jag en vän, född i slutet av 40-talet, beskriva på Facebook hur hon som trettonåring attackerades av ett gäng som "drog mig av cykeln och tryckte upp mig mot ett träd, drog av mig tröjan och slet upp blusen, drog sönder behån och klämde på de små brösten jag nyss hade fått." Nytt fenomen, jodå.
Jag har besökt abortkliniker i USA där personalen berättar hur de måste eskortera patienter för att freda deras kroppar från organiserade och systematiska trakasserier – i sak inte helt olikt situationen där en ung tjej blir omringad på festival i Kungsträdgården. Men så starkt är rådande paradigm i frågor om kön, våld och kroppslig integritet att den sortens paralleller avfärdas som hånfulla, ängsliga och politiskt korrekta.
Det är närmast genant att behöva skriva det: Ja, patriarkala strukturer finns i alla samhällen. Och ja, dessa strukturer kan ta sig olika uttryck på olika platser, i olika åldersgrupper och under olika sociala omständigheter – och kan också behöva olika typer av motstrategier. Det här vet alla som intresserar sig för kvinnors villkor som något annat än ett rasistiskt slagträ.
Men att nationalism och kön är en högexplosiv cocktail har historien lärt oss med all önskvärd tydlighet. Kvinnokroppen som symbol är rentav ett av de mest centrala elementen i den nationalistiska ideologin; den som likt en ägodel ska skyddas från främlingar och föda så många barn som möjligt åt nationen. Talet om "våra kvinnor" fyller den praktiska funktionen att både hetsa mot de andra och distansera från ansvar för den alldeles inhemska sexismen.
En hand i biomörkret, ett gäng som trycker upp dig mot ett träd och andra bilder som fyller mina flöden – visst handlar det om anekdoter. Och i det raseri som nu sveper över samhällsdebatten tycks det viktigt att välja rätt sorts anekdoter, det vill säga sådana som bekräftar bilden av ett jämställt västerland som invaderas av vilda män från underlägsna kulturer. Den som vill berätta om andra kränkningar i offentligheten får bereda sig på dödshot.
Och man får ju erkänna att få saker signalerar "jämställdhet" som Sverigevänliga mejl och kommentarer av typen käften PK-hora, du ska sprättas upp och dö.