"Det saknas en kropp. Vi fortsätter leta."
Stormen har rivit ner en reklamskylt över den taggtråd som skiljer rik från fattig. När tre ungdomar tar sig in i det övervakade villaområdet förstår vi på förhand att de inte kommer att ta sig ut i samma skick.
Rodrigo Plás uppmärksammade debutfilm "La Zona" (2007) är både en effektiv thriller och en intressant studie i farliga gruppmekanismer. Tänk: Möte med bostadsrättsföreningen där dagens omröstning gäller frågan om att fånga in och avrätta minderåriga. Invändningar om att ringa polisen avfärdas som flum, det här sköter vi själva.
För "zonen" är en geografisk och rättslig enklav där staten har gett upp, och snart ger sig beväpnade grannar ut på jakt efter slödder och inkräktare.
Kanske kan "La Zona" betraktas som en dramatiserad (och överdriven?) glimt in i en möjlig framtid; så kallade gated communities förekommer även i Sverige – om än i beskedligare form.
Och även om det är långt från ett fiktivt Mexiko City till den svenska verkligheten, känns retoriken om lag och ordning igen. Ibland tar den sig rent perverterade uttryck. När maskerade våldsverkare i slutet av januari gick till rasistisk attack på T-centralen i Stockholm spreds samtidigt flygblad med uppmaningar om att stävja "importerad kriminalitet" och att skapa "trygghet" i allmänna utrymmen. Och i dagarna rapporterades att grupper med nazistiska kopplingar planerar att patrullera Uppsalas gator i helgen – för ett "tryggare nattliv".
Medborgargarden kallas de, även i medierna. Det är ett tvetydigt begrepp som visserligen för tankarna till laglöshet och lynchningar, men som också lånar det ansvarskännande medborgarskapets respektabla kläder. Polisen kan givetvis inte göra något på förhand, det är inte olagligt att "nattvandra". Men verksamheten tycks följa en territoriell logik som blivit klassisk för högerextrema rörelser: Att markera sin närvaro på en plats, som ett latent hot. Att man sedan gör det under förevändning av säkerhet ligger helt rätt i tiden.
Efter en vinter av påstådda systemkollapser gick Europa in i våren med de tragiska och brutala terrorattackerna i Bryssel. Det hotet är naturligtvis både konkret och reellt och måste tas på allvar, men det är ändå något intressant hur sådana händelser omges av en närmast ritualiserad säkerhetsretorik från politiskt håll. Statsminister Stefan Löfven lät till exempel meddela svenska folket att regeringen kommer att "göra allt som krävs" för att förhindra liknande attacker i Sverige. Det låter bra, det låter tryggt, för vem är inte rädd för att sprängas i bitar av fanatiska antidemokrater? Men vad betyder det egentligen?
För tänk om allt som krävs för att garantera vår säkerhet är ständig övervakning, nattliga utegångsförbud och ett samhälle som tar formen av ett inhägnat villaområde?
Efter den 11 september 2001 blev talet om "national security" som bekant ett frikort för den amerikanska regeringen att införa allehanda tvångsmedel och avskaffa grundläggande rättigheter – åtminstone för vissa.
Det är så praktiskt – närapå alla samhällsfrågor kan kodas om i säkerhetstermer. I vårt Europa sker denna process av securitization inte minst i relation till migrationen, där folk istället för att vara asylsökande individer blir till ett kollektivt hot mot kontinentens gränser.
Men känslan av säkerhet är en farlig drog, som aldrig mättar. Och förr eller senare driver den både människor och stater över lik.