Jag har bott i Uppsala i hela mitt liv, och jag älskar min stad. En av de saker jag gillar allra mest är att det är cykelavstånd till i stort sett allt.
Jag cyklar från Eriksberg (där jag bor) till Salabackar (där pappa bor) och sedan till Svartbäcken (där jag spelar innebandy). På en karta ser det långt ut, som ett snitt genom hela innerstan. Men i verkligheten är det en cykeltur som inte tar längre än trettio minuter. Jag älskar hur varje kvarter, nästan varje hus jag passerar har en alldeles privat plats i mitt minne.
En del platser betyder naturligtvis mer än andra. Och vissa platser är rent av magiska.
En sådan plats är det gul-orange huset på Svartbäcksgatan 32.
Jag kommer ihåg min första konsert på Ungdomens hus. Union Carbide Productions spelade på tinnitus-hög volym. Ebbot, endast iklädd kalsonger, rusade rätt ut i publiken redan under första låten. Det var som att bli överkörd av den värsta av mardrömmar. Jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Redan på bussen hem längtade jag till nästa helg, nästa konsert.
Några veckor senare var jag där och såg några kompisar ställa sig på samma scen. En tanke föddes i mig, ”om de kan, kanske jag också kan?” Tanken blev till en dröm och några månader senare blev drömmen till verklighet. Betydelsen det hade för en blyg pojke med dåligt självförtroende kan inte överskattas.
Även om musiken var en viktig del har Ungdomens hus alltid handlat om mer än bara musiken. Det var en plats som erbjöd ett alternativ till skolans schema-inrutade tillvaro och vuxenvärldens grådaskiga verklighet. En plats där alla var välkomna och man blev accepterad för den man var.
Jag tror de flesta kan skriva under på hur viktig tonåren är för att forma vår identitet, vilka vi blir som vuxna. De människor jag träffade på Ungdomens hus, samtalen vi hade, banden vi spelade i har format mig till den jag är idag.
För den här blyga pojken med dåligt självförtroende växte till slut upp, blev vuxen och fick barn. Och en dag hände något otroligt. Hans son hittade till Ungdomens hus, gick på sin första konsert och bildade sitt första band.
Innan allt fick ett abrupt slut.
Kvällen den fjärde oktober brann Ungdomens hus. Bara några timmar senare startade en diskussion om dess framtid. Är det möjligt att återställa huset i ursprungligt skick? Om ej, vad finns det för alternativ?
Precis som för min generation är det geografiska läget idag superviktigt. Ungdomens hus centrala läge gjorde att det blev en naturlig mötesplats, oavsett var någonstans i eller utanför Uppsala du bodde. Denna naturliga mötesplats skulle gå helt förlorad vid en eventuell flytt, till exempel till Boländerna.
Den här krönikan är inte bara är en hyllningstext till Ungdomens hus eller ett simpelt debattinlägg. Den här krönikan är en hyllning till staden vi bor i.
På samma sätt är Ungdomens hus inte bara en samlingsplats för tonåringar. Huset i sig är en hyllning till trygghet, gemenskap och kreativitet. Det vill säga alla de värden som är så viktigt för oss människor, men så svåra att omsätta i siffror när diskussionen glider in på hyror och geografiskt läge.