En avhandling om skiljetecken – vad spännande! De är ju något av det allra mest intressanta för en skrivande människa, dessa små men explosiva tecken som skapar läsvänlighet, rytm och betoning. Och som driver fram ställningstaganden hos den som skriver: utrop eller inte, fråga eller inte, komma eller inte – bestäm dig! Och skapa ditt språk, din egen röst.
Man har ju sitt personliga förhållande till de olika tecknen. Gillar du långa, vindlande meningar? Ja, då är kommat förmodligen välanvänt hos dig. Eller om du tvärtom föredrar huvudsatser, att slå ner dem med auktoritet och kraft i texten – bom bom bom – då är punkten troligen en favorit.
Själv är jag förtjust i semikolonet – går det att vara annat? Så elegant hur det fogar samman satser, eller ligger framför en uppräkning, lågmält kraftfullt, inte lika brutalt som kolonet.
Tankestreck blir det också lätt många av, se den här krönikan som exempel.
Frågetecknet är däremot en smula tamt, förväntat, det sitter ju där det sitter efter frågan. Mer spännande är att experimentera med att utlämna frågetecknet.
Det kan skapa en malande effekt, inåtvända frågor som pockar och pockar – möjligen mer användbart i litterära texter än i journalistiska.
Och så har vi utropstecknet, tämligen illa ansett: Skränigt! Vulgärt! Glättigt! Men nu tar utropstecknet revansch, och det med buller och bång. Sociala medier och mejl är ofta strösslade med utropstecken.
Alla dessa kortfattade, hastigt skrivna meddelanden som tycks behöva förstärkning, två, tre, fem, tio, ja, tjugo gånger.
Annars blir det liksom inte … ja vad då? Inte tillräckligt, vad det verkar. Lite sorgligt, kanske, som om tron på själva orden verkar svikta.
Men samtidigt märker jag hur jag själv håller på att abdikera inför utropsteckenfrossan. Min varningslampa lyser inte lika rött längre. Tvärtom, utropstecknen smyger sig in, ett efter ett, och jag kan tycka att det är, tja, ganska trevligt ibland. Eller hur! Eller för att skriva på mitt nya sätt: Eller hur!!!