Kommunstyrelsens ordförande i Norrköping använder ett vagt begrepp – kultureliten – som beskriver en oklar men girig grupp som är ute efter att parasitera på dig, den vanliga medborgaren.
Debatten började när Norrköpings kommun beslutade att lägga ner kulturförvaltningen och tog fart när den ansvariga politikern Sophia Jarl skrev ett inlägg i Expressen där hon kallade sina kritiker för ”kulturelit” som likt bortskämda barn bara vill ha och vill ha medan de offentliga finanserna blöder.
Likt en populist lutar sig Jarl mot en retorik där hon i stället för att fokusera på sakliga argument använder ett vagt begrepp – kultureliten – som beskriver en oklar men girig grupp som är ute efter att parasitera på dig, den vanliga medborgaren. Syftet är att avleda från sakfrågan men jag tänker inte svälja betet. I stället ska jag göra ett försök att ta henne på allvar.
Om vi skalar bort den sjaskiga retoriken är grunden i Jarls argument att kulturen ska bära sig själv. Vill du att folk ska gå på dina föreställningar, spela bättre. Då kommer de att betala för att se dig och du kan gå runt på biljettintäkter.
Det är inte svårt att förstå det tankesättet. I och med att all konst i grunden är kommunikation är det logiskt att ett verk som inte har någon publik saknar existensberättigande. En artist som står på en scen och ropar ut ord i en tom salong ska självklart inte få betalt för det. Å andra sidan kan en sådan akt tolkas som ett performance som berättar något om människans existentiella ensamhet, men för att det ska vara ett konstverk måste det finnas någon som tolkar det. Det är publiken som gör konsten verklig.
Det räcker alltså med en enda mottagare för att vi ska kunna hävda att ett konstnärligt verk har ägt rum. Men hur stor ska publiken vara för att konsten ska ha ett värde?
Alla som har tagit del av konstnärliga uttryck, vilket är i princip alla, vet att konst har potential att få oss att uppleva en känsla av mening och sammanhang. Livet är hårt och därför har vi i alla tider använt konsten som en fristad dit vi kan fly, träffas eller finna tröst. Om publiken består av en enda person som går igenom en svår tid och verket ger henne livsgnistan tillbaka, har verket då ett värde? Ja, den som ställer sig bakom idén att det finns ett värde i mänskligt liv lär tycka det.
För att det ska vara ett konstverk måste det finnas någon som tolkar det. Det är publiken som gör konsten verklig, skriver Alma Kirlic.
Men bör artisten få betalt? Det krävs inte något geni för att räkna ut att en publik på ett fåtal personer inte kommer att räcka för att finansiera artistens verksamhet. Om artisten ska förlita sig på marknadens krafter då måste biljettpriset vara högre ju mindre publiken är. Men ett högt pris lär inte locka många och verket blir bara tillgängligt för en liten ekonomisk elit. En artist som inte drar storpublik och vill hålla biljettpriset nere måste alltså stödja sig på offentliga medel.
När vi betalar lön till konstnärer ger vi dem förutsättningar att skapa konst av hög kvalitet. Men poängen med att lägga skattepengar på kultur är inte att blidka ett gäng kulturarbetare. Målet är publiken. När offentliga medel går till kultur får vanliga människor, även de som inte skulle ha råd om marknaden skulle få styra, möjlighet att ta del av konstnärliga uttryck.
Hur vi än vrider och vänder på det är Sverige så pass litet att en stor del av kulturen aldrig skulle klara av att bära sig själv finansiellt. Särskilt fattigt skulle det bli på lokal nivå. Här i Uppland skulle vi till exempel bli av med nästan alla våra festivaler. Vem vet, en sådan utarmning kan vara exakt vad politiker som Sophia Jarl vill uppnå. Frågan är bara varför.