Dystopier – berättelser om framtida skräcksamhällen – är inte bara underhållning. Genom dem kan vi upptäcka något om oss själva, framförallt om vi jämför vår tids dystopier med dem som skrevs för femtio eller hundra år sedan. Långsamt förändras våra rädslor och fantasier. Först om vi tittar bakom oss kan vi se hur annorlunda de har blivit; då kan vi också börja göra kvalificerade gissningar om vart vi är på väg härnäst, och det är då det börjar bli spännande.
Vad är vi oroade för? Vilken sorts framtid förbereder vi oss på? Vilka outtalade förväntningar behärskar våra tankar? Det är med förhoppningen om sådana upptäckter som jag öppnar en nyutkommen studie: Gregory Claeys ”Dystopia – a natural history” (Oxford University Press 2017). Claeys är professor i politisk idéhistoria vid University of London.
I mitten av 1900-talet sysslade dystopiförfattarna gärna med filosofiska eller sociologiska frågor, skriver Claeys. Vad är fri vilja? När övergår en nödvändig eller välvillig samhällsplanering till diktatur? I en kommentar till sin bok ”Clockwork orange” (1962) säger Anthony Burgess att han föredrar en värld där människor begår våld av fri vilja framför en värld där människor har berövats förmågan att vara något annat än snälla och harmlösa: ”en människa som inte kan välja är ingen människa.”
Den sortens resonemang har försvunnit. ”Nu oroar vi oss mindre för den fria viljan än för fysisk överlevnad”, konstaterar Claeys.
Idag skriver ingen dystopier om totalitära superstater. Dystopiernas historia liknar Rysslands: från sovjetdiktatur till Putins maffiavälde. När vi tänker på framtiden föreställer vi oss ett samhälle som faller sönder i slum och kriminalitet, med några klimatkatastrofer som extra bonus.
Ingen tror längre att det är möjligt att ha total kontroll av den typ som skildras i Karin Boyes ”Kallocain” (1940), fast det är något som vi fortfarande borde varna oss själva för. Internet håller på att byta ansikte; det framstår allt mer som en struktur för massövervakning.
Att människor i grupp blir instabila och våldsbenägna var ett vanligt tema i de dystopier som skrevs för ett par generationer sedan. Grupper ”vill styras av och frukta sina ledare”, skriver Claeys. ”De respekterar styrka och föraktar svaghet.” Idag gäller det för den som vill överleva att ansluta sig till en grupp. ”En grupp är stark”, tänker Laura, huvudpersonen i Octavia Butlers ”The parable of the sower” (1993).
Nu vill vi tillhöra den där gruppen som 1900-talsförfattarna var rädda för.
Vad finns det som fortfarande kan skrämma oss? En halvtimme med det nyhetsflöde som blivit normalt skulle framstå som en mardröm för en person från 1989, optimistisk om framtiden för att Berlinmuren just hade fallit.
När tiggare övernattar i en gångtunnel hundra meter utanför min dörr börjar Blade runner-visioner om urban slum förlora sin exotiska laddning.
En roman om terrorism, populistiska politiker eller korrupta storföretag kommer att ligga så nära verkligheten att den inte längre kan fungera som en mental hävstång för att bryta upp en glipa till något vi ännu inte har föreställt oss, vilket en bra dystopi ska göra.
Om det blivit svårt att skriva effektiva dystopier är det kanske dags för en ny utopi? Vi kunde verkligen behöva några, men för närvarande framstår det som totalt otänkbart att formulera en trovärdig utopi. Från vilket håll skulle den kunna komma?
Den kommer som den alltid gör: från ett håll vi ännu är blinda för. I bästa fall har vi en rejäl överraskning framför oss.
Krönika