Hannibal Lektör är elak, det är poängen med honom. Men det som gör honom skrämmande är att han ibland kommer med argument som kan låta rimliga. Han kan säga saker som: ”Du måste acceptera att du inte har någon talang. Tänk dig om du hade velat bli elitgymnast och saknat fysiska förutsättningar. Då hade det inte varit snällt av mig att uppmuntra dig att satsa på en karriär inom gymnastik. Visst, du får gärna hoppa runt om det ger dig glädje, men du kan inte förvänta dig att andra ska betala för att titta på det.”
Idag kan jag få tyst på honom genom att ta en titt på mitt CV, men i början var det svårt. Det är faktiskt smått chockerande att jag lyckats bli författare med tanke på hur dåliga förutsättningar jag hade.
När jag kom till Sverige som femtonårig flykting var både jag och världen omkring mig i kaos. Jag hade hunnit drömma om att jobba med skrivande men det fick jag gräva ner eftersom jag var i ett nytt land och det var orealistiskt att det skulle gå vägen. Hannibal Lektör påstod att det skulle vara som att gå över till bom när jag hade tränat för trampolin. Kanske möjligt men knappast värt besväret.
Dessutom visste jag ingenting om Sverige. Jag hade ingen aning om att man kunde läsa manus på högskolenivå eller att det fanns ett Biskops Arnö eller att det gick att söka pengar från stat, kommun och region för att finansiera kulturprojekt. Jag visste knappt vad en kommun var mer än ett kontor som på något mystiskt sätt bestämde över hyror och skolor och liknande.
Med min totala okunskap om samhällets struktur trodde jag att kulturen var självbärande och därför kändes det omöjligt att föreställa mig att jag skulle kunna skriva något som säljer så pass mycket att jag kan leva på det. Så min dröm blev att ha ett yrke som jag skulle försörja mig på så att jag kunde skriva vid sidan av.
Ändå jobbar jag med skrivande idag, både konstnärligt och inom andra format. Hur gick det till? Det enkla svaret är att jag trots min dåliga start ändå fick möjligheter tack vare att politiken var inriktad på att ge sådana som mig en chans att etablera oss inom områden där vi hade vår talang. Min karriär som dramatiker hade aldrig hänt om det inte hade varit för den statliga satsningen Mångkulturåret 2006 då man kunde söka pengar för att finansiera projekt som skulle öka mångfalden inom kulturen. Jag råkade se en annons om ett sådant teaterprojekt, jag sökte och resten är historia.
Är min framgång ett argument för en generös kulturpolitik? Inte nödvändigtvis. Om kultur ska betalas av samhället måste samhället vara övertygat om att det får något av värde tillbaka. Det är svårt för mig att argumentera för att Sverige blir bättre om jag lever ett meningsfullt liv. Jag är inte heller rätt person att bedöma värdet som mina verk tillför världen. Att kulturpolitiken var bra för mig säger inte mycket om dess övergripande nytta.
Kulturpolitik handlar varken om mig eller om att vissa ska få skattepengar för att ägna sig åt vad de gillar. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha levande arenor där vi möts, samtalar och lär av varandra? Eller ska vi resignera och låta Hannibal Lektör äta upp vår lust?
Alma Kirlic är scenpoet och författare, bosatt i Uppsala.