"Dr Alban klev in genom dörren, skannade lokalen med blicken och gick ut igen. Det var ett tecken", skriver Alma Kirlic.
Många platser har sin charm men det var något med Uppsala som gjorde att jag tänkte att det är här jag vill göra mig hemmastadd.
Jag hade bott i Sverige i tre år, såren efter kriget var ännu öppna och tanken att jag någonsin skulle känna mig hemma i det här märkliga landet i norr hade fram till dess tett sig främmande. Särskilt det första året, då kriget brann, var min längtan efter mitt forna hemland stundvis outhärdligt stark. Jag skrev dikter där jag sörjde människorna, marken, träden, dofterna. Jag försökte finna tröst i att åtminstone himlen var densamma men landade ändå i en bottenlös saknad: ”Och den enda himlen jag älskar har gått vilse någonstans i evigheten”.
Tiden strax innan jag kom till Sverige hade, trots kriget, varit fylld med stunder av glädje. I min hemstad fanns det lugna perioder mellan de väpnade konflikterna. Då gick jag med mina kompisar till ett kafé i ett försök att fortsätta leva vårt tonårsliv. Bartendern älskade Dr Alban och spelade hans låtar på repeat. Medan ”It’s my life” dånade i högtalarna glömde vi nästan bort att vi befann oss vid avgrundens brant. Ingen visste vad som väntade och vi levde i hoppet om att allt snart skulle bli som det alltid hade varit. Så blev det inte. Nya strider blossade upp, vi skildes åt och plötsligt befann jag mig i ett avlägset land i norr. Bortryckt. Utanför. Hela min värld hade dunstat bort. ”Trivs du bra i Sverige?” frågade folk. Vad kunde jag svara dem?
Men så åkte jag med min gymnasieklass till Uppsala. Redan vid första anblicken upplevde jag att staden omfamnade mig med sitt lugn och sin grönska, men det var inte det som gjorde att jag bestämde mig för att flytta hit. Kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Karlstad var planen att klassen skulle grilla korv och umgås på Fyrishovs camping. Men min kusin och jag, som alltid känt oss utanför, smet ut på stan och hamnade på Camel Club. Hur vi kom in vet jag inte men där såg jag honom. Dr Alban klev in genom dörren, skannade lokalen med blicken och gick ut igen. Det var ett tecken. Uppsala skulle bli mitt hem.
Det är en fin historia som jag har berättat många gånger men om jag ska vara ärlig är jag osäker på om den är sann. En gång såg jag visserligen Dr Alban på en krog men det är inte solklart om det var just där och just då. Minnet kan ju både försköna och svika. Sanningen är att Uppsala inte var snällt mot mig när jag väl flyttade hit. Jag var ofta ensam och hade svårt att komma in i studentkretsar. Den tiden minns jag vagt men den finns dokumenterad i min dagbok. Där beskriver jag bland annat ett stelt landskap på en nation där inspektorns högtravande tal får mig att tvivla på om jag kan svenska.
Trots allt har jag stannat kvar. Och så småningom hittat partner, jobb och kompisar. Blivit integrerad. Tror jag. Jag kan fortfarande, i vardagen, slås av vågor av sorg som nästan får min själ att lämna min kropp. En del av mig fikar med kollegorna medan en annan sörjer ett bortryckt liv. Vad ska jag göra åt det? Återvandra? Ja, om du ger mig en tidsmaskin. Platsen som jag en gång kallade mitt hem står kvar men tiden har förvandlat både den och mig. Vad är mitt hem? Jag vet inte. Men jag finns här. I Uppsala, Sverige. Och det räcker väl.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.