Berättelsen är äldre än gatan, den om den blyga killen som aldrig får ligga, vars talang gör honom till hyllad kändis som får ligga. Varpå framgången gör honom yr och han tappar fotfästet. Klassiskt ”Sommar i P1”- narrativ, bortsett från att det i SVT-dokumentären ”Persona non grata”, om våldtäktsanklagade komikern Soran Ismail från Knivsta, inte mynnar ut i livsvisdom och något svulstigt överlevaranthem, typ David Bowies ”Heroes”. Soran varken åtalades eller dömdes men lär aldrig kunna två sig ren från misstankarna.
Att dokumentären släpptes två veckor efter att SVT sände Göran Lambertz eget iscensatta försök till upprättelse efter just våldtäktsanklagelser, är inte till SVT:s fördel. Både i traditionella och sociala medier ifrågasätts att public service låter anmälda sexualförbrytare tycka synd om sig själva offentligt. Speciellt då offren inte kommit till tals.
Som journalist vet jag hur svårt det kan vara att få människor att ställa upp på intervjuer, inte minst när det gäller utsatta grupper. Den enda gång jag har intervjuat någon om en erfaren våldtäkt ville hon inte ens prata med mig i telefon, utan berättade sin historia via mejl. Det säger något om traumat som följer sexuella övergrepp.
Hade inte SVT kunnat avvakta med publicering i väntan på att någon av de som anmält Soran Ismail varit beredd att uttala sig? Feministiska skribenten Kajsa Ekis Ekmans kommentarer fyller inte hålet efter offrens upplevelser.
Om deras perspektiv funnits med skulle jag inte hävda att ”Persona non grata” inte borde visas. Den berör komplicerade frågor som många brottas med. Jag tror att nästan alla har haft eller kommer att ha någon kollega, bekant eller i värsta fall vän eller familjemedlem som anklagas för brott på #metoo- spektrumet. Oftast är inte förövaren någon som omgivningen redan tidigare dömt ut som ett monster. Det kan mycket väl vara en blyg kille från Knivsta som alla gillar.
Hur förhåller man sig till den personen, ska man stanna och snacka om man möter honom på stan? Vad säger man till hans fru? Kan det finnas någon försoning, någonsin? Det behöver vi prata om.
Uppenbara blir också problemen med att så få döms för sexualbrott. Fällande domar har ökat sedan samtyckeslagen trädde i kraft 2018 men det rör sig fortfarande om en liten del av alla anmälda brott. Otaliga offer och förövare famlar runt i gråzoner där skuldbördor förkunnas av tyckare på Twitter.
”Varför händer allt det här honom?” frågar Kajsa Ekis Ekman retoriskt. Det tycks Soran inte fatta. Han svävar ut i resonemang om att han gillar sexuell bekräftelse.
Dokumentären hade vunnit trovärdighet och relevans på att inte så ensidigt visa Sorans perspektiv. Jag har dock svårt att se fog för farhågan att ”Persona non grata” skulle bana väg för honom in i värmen. Scenen där komikerkollegorna Özz Nûjen och Måns Möller peppar Soran med post it-lappar ger vibbar av någon New Public Management-modell för hur man reser sig efter våldtäktsanklagelser. Om den känns närmast parodisk så är föreställningen Soran ger i avsnitt två, den första efter #metoo, enbart sorglig. Jag undrar om den coronabegränsade publiken får betalt för att vara där.
I bästa fall kan SVT:s dokumentär, förutom initiera samtal om hur vi ska hantera anklagelser om sexuella övergrepp i vår närhet, kanske fungera som avskräckande exempel. Soran medger trots allt att han själv försatt sig i situationen och den framstår inte som avundsvärd.