Jag genomled puberteten – eller om puberteten genomled mig? – i en herrkavaj. Stilkänsligt matchade jag herrkavajen med en otäck snedlugg och en omsorgsfullt konstruerad existentiell ångest. (Nu tänker du kanske att jag hade en förnumstig tygkasse, men jag upptäckte inte tygkassen förrän långt senare i livet. Men du har rätt, jag var absolut tygkassekompatibel.) Det var i det här tillståndet som jag läste "Doktor Glas" för första gången. Självfallet blev jag väldigt förtjust över att läsningen erbjöd mig alldeles äkta ångest. Den inre kampen, det osunda begäret, den moraliska striden, mordet. Jag drabbades – och var väldigt belåten över att drabbas.
För några veckor sen kunde jag drabbas igen när jag såg uppsättningen av Hjalmar Söderbergs roman på Uppsala Stadsteater med Aksel Morisse i rollen som doktorn som håller på att kvävas, förgås av ensamhet. Återigen var Gabriel Glas betagen av prästfrun Helga, äcklad av hennes våldtagande make, pastor Gregorius, törstande efter att ingripa. Och medan Glas plågades slog det mig: Gabbe är inte bara mördare. Han är ju en incel. Kanske en sympatisk incel – men en incel.
Glas lever ofrivilligt i celibat – eller är i alla fall ofrivilligt obarmhärtigt ensam, för själva fortplantningsakten hyser han ett visst förakt mot. Och så sjuder han av en känsla av att ha blivit snuvad av livet. Berättigad men berövad, på klassiskt incelmanér. Besittande en hemligt grandios självbild – men samtidigt marinerad i ett brinnande självförakt. Dessutom är han på karaktäristiskt incelvis besatt av fysisk skönhet, både Helgas bländande och den bristande egna: ”I min första ungdom led jag mycket att jag icke var vacker och i mitt brinnande begär efter att vara vacker tyckte jag att jag var ett vidunder av fulhet.” Han äcklas av ett litet, sjukt barn – ”apgossen med det vidriga djuransiktet”. Han fantiserar om att ha Helgas unge älskares ansikte, fantiserar om hur han skulle bli bemött om han såg ut som Klas Recke, hur han skulle bli älskad, hur han skulle vräka i sig av livet.
Det som skiljer Glas från många incels är kvinnohatet. Han äcklas djupt över de ”rättigheter” dåtidens äkta män kunde åberopa vid inomäktenskaplig våldtäkt. Se där, nästan en suffragettkille. Svävande tankar kring aborträtten tycks också blomma hos doktorn (men framför allt uppburna av det ”apbarn” han finner så motbjudande).
Egentligen kanske Glas mer påminner om den nucka som Malin Lindroth beskriver i essäboken ”Nuckan”. Nuckan, en person som lever ofrivilligt ensam och har gjort det så länge att hon eller han tappat eller aldrig haft referenser till ett tvåsamt liv. Bortvald och överbliven, precis som doktorn, dömd till ett hemligt och pinsamt lidande. Men nuckan beskrivs som mer av en vakande geisha, som internaliserar ett förtryck och gör våld på sig själv. Glas mördar.
Glas dödar pastorn för Helgas skull, utan hopp om att Helga någonsin ska bli hans. Ett mord som ibland beskrivs som ädelt. Eller vackert, till och med, för att det begås utan egen vinning, som Torsten Flinck sa i en intervju. Men finns det ändå inte en egen vinning för Glas? Han, som är helt ensam och inte har någon att påverka, göra intryck på, uppröra och beröra – och särskilt inte Helga, har, om än i största hemlighet, stöpt om hela Helgas liv. Och den fule, fule pastorns för den delen. Så att säga, tagit sig rättigheter.
Men visst är han en incel? Kanske den svenska litteraturens främsta incel.