Alla som tycker något om att Bob Dylan har tilldelats nobelpriset i litteratur har rätt. Ja, visst är han alldeles lysande och väl värd de flesta priser man kan komma på. Ja, hans sånger är bäst till musik men håller förvånande ofta att läsas. Nej, han lär inte bry sig särskilt mycket. Ja, han kan fixa motsvarande stålar på en kvart genom att bestämma sig för att göra ytterligare en kampanj för Victorias secret. Japp, det finns många andra författarskap som kunde ha belönats och visst, man får lite ont i magen av att tänka på Philip Roth framför en telefon som aldrig ringer.
Det är självfallet roligt att gränserna vidgas. Men det är också lika självfallet att de som inte sett att dörren mellan populär- och finkultur varit insparkat i ett par decennier är en försvinnande liten promille av en utdöende kulturadel. Ja, priset blir i sträng mening en aning urvattnat. Ja, priset vinner en ny synlighet och expanderas. Det är kul med en pristagare som alla känner till. Det är kul med en pristagare som ingen känner till.
Man förlorar snabbt intresset för en dispyt där alla har rätt. Efter att ha zappat förbi en tv-debatt mellan Göran Greider, för, och Karin Olson, mot, och konstaterat att jag tycker precis som bägge två lägger jag ned försöket att hitta en fot att stå på.
Dylans nobelpris kommer inte att förändra någonting i mitt liv. Jag kommer precis som tidigare att skriva ungefär en tredjedel av mina artiklar till hans musik. Inte fler, inte färre. Möjligen letar sig ett skämt om att det kanske är därför mina egna texter håller nobelklass in på den inte särskilt uppskattade repertoaren. Kanske, men bara kanske, letar jag fram Dylans korta roman ”Tarantula” och ger den en ny chans för att åter konstatera att den är roligare än bra. Långt intressantare är i så fall att se hur akademiens ständiga sekreterare förvaltar den globala portal som öppnandet av den vita dörren i börssalen och de följande minuterna utgör. Det är svårt att tänka sig en mer effektiv arena. Ett år in i gamet börjar Sara Danius hitta en egen stil.
Fönstret går att använda på väldigt olika sätt. Horace Engdahl personifierade i högre grad än sina efterträdare akademien och tog helt följdriktigt tillfället i akt att glänsa lite extra. Han är Horace i första hand och akademisekreterare i andra. Det är rätt underbart att se hur Horace liksom tar till sig applåderna med skenbart ödmjuk huvudvridning efter att Doris Lessings namn förkunnats 2007. Det är också fantastiskt att lyssna till motiveringarna på olika språk där Horace, till skillnad från sina efterträdare, inte gärna gjorde pauser utan liksom självklart gled från det ena till det andra utan att andas emellan. Med den avslutande ryskan som en både självklar och självgod signatur.
Som så många andra unga män fixerade vid att addera förledet ”bildad” till sin medelklassidentitet hade jag länge en stark homosocial dragning mot Horace. Det tog mig nästan hela Peter Englunds tid som ständig sekretera för att se att hans tappning av det anrika ämbetet överträffade föregångarens. Där Engdahl var (själv)belåten var Englund uppsluppen och närvarande på ett väldigt sympatiskt sätt. Han adderade dessutom gärna en tillåtande metanivå i sitt framförande och redogjorde för vad som skulle följa. När Alice Munro fick priset poängterade Englund exempelvis att den motivering som skulle komma var mycket kort, och bad publiken lyssna noga. Peter Englunds mer avslappnade approach har varit långt viktigare för akademiens relativa folklighet än vad Bob Dylans pris kommer att bli.
I fjol hade Danius med sig något av Englunds förberedande förklaringar, men i år hade hon strukit dem och körde istället på en linje som präglas av allvar och integritet. Danius vänder sig mycket tydligt till hela salen, och markerar att hon har ett meddelande att föra ut. Hon är där för att hon har något att förmedla, bara därför, och berörs inte ens för ett ögonblick av tjoande och applåder. Det är mycket kompetent och kommer att fungera lika bra när, säg, Olga Tokarczuk eller någon annan snäppet mindre känd författare får priset nästa år.