En flugsnapparfamilj har etablerat sig i en holk på min altan. Yngsta dottern snickrade ihop den lilla lådan när hon var åtta och tanken var att den skulle placeras i ett lämpligt träd på tomten. Men den blev kvar här, hängande på en enkel spik, och bebos i år för första gången. Nyligen kläcktes fågelungarna och föräldrarna har nu fullt upp med att mata dem. Från mitt soffhörn en kort bit därifrån observerar jag aktiviteten och förundras över precisionen och effektiviteten, alltmedan mitt förmiddagskaffe kallnar. Hanen och honan turas om att virtuost navigera rakt in i holkens lilla öppning med sin fångst, innan de skyndar iväg på jakt efter nya byten. Tänk så mycket kunskap som ryms i den lilla fågelhjärnan! Min sjuttonåriga, nyvakna son och jag enas om att den nog är stor som en ärta. Och ändå vet fåglarna precis vad de skall göra! ”Ja, men det är ju mycket de inte kan göra, en kopp varm choklad till exempel”, argumenterar han, som just har gjort sig en sådan. Han har onekligen en poäng.
Våra hjärnor är minst hundra gånger större än flugsnapparens, uppskattar sonen och jag. Varför beter vi oss då så ofta på ett sätt som vore de mindre? Jovisst, vi gör mycket bra också, som den nyss nämnda chokladen. Och det var ju inte flugsnapparen som uppfann penicillinet och alla andra medicinska och tekniska landvinningar som besparat mänskligheten så mycket lidande och umbäranden. För att inte tala om konst, musik, teater, litteratur! Men, trots att vi oftast vet vad som är rätt gör vi inte sällan tvärtom, man behöver bara gå till sig själv för att se det. På ett individuellt plan kan detta säkert förklaras av vårt kortsiktiga belöningssystem och bristande konsekvenstänkande. Men på ett kollektivt?
Just nu vet vi människor ganska väl vad vi behöver göra för att bromsa klimatförändringarna. Men inför den stundande valrörelsen är det bara en liten grupp politiker som sätter adekvata åtgärder högst på agendan. Och denna minoritet löper en betydande risk att straffas av oss väljare i september. Bland deras konkurrenter tävlas det om vem som kan erbjuda den mest drastiska sänkningen av priset på fossila drivmedel. Antagligen gör de bedömningen att vi väljare kommer att belöna dem för det och jag är rädd för att det mycket väl kan bli just så.
Varifrån kommer detta, vårt kollektiva självskadebeteende? Det kan man ägna sommaren åt att reflektera över. Men låt oss också passa på att uppleva konst, musik, teater och litteratur nu när förutsättningarna är så goda. För nog är det så att vi vid den här tiden på året, när axlarna sjunker ner på oss en smula, är mer mottagliga för intryck? Kombinationen av minskad stress och goda yttre omständigheter i form av tilltalande miljöer brukar borga för detta. Och tilltalande miljöer har vi gott om i vårt närområde, såväl i staden som på landsbygden. Botaniska trädgården, Parksnäckan, Slottet, de uppländska bruken…
I slutet av augusti kommer några musikerkolleger och jag att försöka skapa lite sensommarmagi i vackra Österbybruks herrgård. Det sammanfaller med att valrörelsen går in på upploppet. Holken på min altan kommer vid det laget att vara tom. Fågellivet har då för länge sedan tystnat.
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar händelser i kulturlivet.