Det var en gång när svenskarna beundrades vida över världen, inte minst bland våra grannfolk, och deras självbelåtenhet stod på topp. ”Med vårt västra grannland som förebild” hette en doktorsavhandling utgiven vid Åbo Akademi som för några årtionden sedan skildrade hur flera viktiga samhällsreformer i Finland kopierades från det svenska välfärdsbygget på 1960- och 70-talen. Sverige ansågs unikt under Tage Erlanders, Olof Palmes, Astrid Lindgrens och Ingmar Bergmans, ABBA:s och Björn Borgs glansdagar.
Som bevakare av samhälls- och kulturliv runt om i Norden har jag sen dess bevittnat och rapporterat om hur denna imponerade förundran inför Sverige som modernitetens självutnämnda utpost i världsutvecklingen har flagnat sönder. I dag ses svenskar visserligen fortfarande som unika, men av andra och mindre smickrande skäl. Nu handlar det istället om bilbränder och rekordantalet dödsskjutningar. Ifall det tidigare anades en gnutta avund när grannarna diskuterade oss så hörs i dag en biton av skadeglädje på temat ”förr-var-det-ni-som-alltid-visste-bäst-men-nu-är-det-vår-tur-att-knäppa-er-på-näsan”.
Allt det här kommer för mig eftersom jag nyligen fick ett tips från en god vän om en serie poddsamtal som Danmarks Radio sände under den svenska valrörelsen i augusti under rubriken ”Svenske tilstande”. De leddes av DR-korrespondenten Anna Gaarslev som själv har härkomst från Bohuslän och hon träffade danskar som på olika vis haft kontakt med ”det svenska”. Visst är funderingarna i stort sånt som framförts förut – mest om vår påstådda politiska korrekthet och önskan att bli Nordens USA- men ändå drivs de av en vilja att försöka förstå och ibland också av sympati med den ”tro på samhället som vi inte riktigt har i Danmark”. Så säger komikern Jonatan Spang som i sitt tv-satirprogram ”Ttt på sandheden” annars gycklat friskt med oss. Vilket inte hindrar att han seriöst menar att ”det är något mycket vackert med det svenska allvaret”.
Naturligtvis kretsar samtalen mest kring flyktingfrågorna eller #metoo-reaktionerna i vårt land. Teaterkritikern Jakob Sten Olsen, som sen länge är gift svenskt, berättar om hur han som ende dansk i svenska middagssällskap där folk inte riktigt känner varandra, ofta blir den förevändning de andra behöver för att inleda en diskussion om invandring och integration. Först vänder de sig till honom och förfäras över hårdheten i den danska utlänningspolitiken och därefter törs alla prata friare och rent av smått kritiskt också om ”svenske tilstand”.
Det inlägg som inspirerat mig till den här krönikan är dock teaterregissören Katrine Wiedemanns närmast ömsinta berättelse om hur det är att som dansk umgås bland svenska kollegor. Hon är hyllad för uppsättningar på alla de stora danska och svenska scenerna, ”men” säger hon provokativt ”i Sverige är den konstnärliga friheten begränsad”. Svenska skådespelare och regissörer tänker alltid i kön eller ”med fittan”, anser hon. Och det har följder. På ett både förstående och rörande vis skildrar Wiedemann en repetition:
Han: ”Är det okej om jag lägger min arm så här på dig… eller så här?
Hon: ”Hmm, mm, joo, det är bättre.”
Han: ”Va bra, då sätter jag handen här också..eller? …”
Katrine Wiedemann tycker sig se hur svenska teatermänniskor är inbegripna i en ständig inre brottning med denna korrekthetskultur, men det har sina följder. Som exempel nämner hon ett av världsdramatikens allra största verk, flitigt spelat ute i Europa, som hon hävdar inte går att sätta upp i Sverige, nämligen Franz Wedekinds ”Lulu” från åren kring förra sekelskiftet. Det är historien om sju mäns föreställningar om den fatala Lulu som är ”en arketypisk sexsymbol och samtidigt ett erotiskt objekt. En fantastisk text som är mycket större än vad de menar som läser den med feministiska glasögon. Men i Stockholm uppfattar man det bara som ett politiskt budskap”, suckar Wiedemann som försökt ta itu med Wedekinds mästerstycke men fått nobben.
”Jag tror dom uppfattar mig som lite underutvecklad”, säger Katrine Wiedemann om den feministiska svenska teatervärlden. ”Men fastän jag älskar deras allvar och radikalitet, så leder det ibland till ett slags tankens diktatur”.
Egentligen har vi ett desperat behov av inlägg sådana som Katrine Wiedemanns, för att få perspektiv på oss själva och för att inte riskera att sjunka ner i det svenska självrättfärdighetsträsket. Liksom danskarna behöver kritiska kommentarer från oss. Oändligt är vårt behov av ett nordiskt offentligt samtal.