Som invandrad har jag svårt att ta del av den politiska debatten eftersom den handlar om sådana som mig men vägrar att rikta sig till oss. Och framför allt ignorerar den medvetet vår erfarenhet. Likt Kafkas Josef K går vi omkring och är häktade utan att veta varför.
De populistiska utspelen ger bland annat sken av att vikten av det svenska språket aldrig har betonats för oss. Men hade någon frågat oss hade vi berättat att vi från dag ett fått höra att det viktigaste vi kan göra för att bli en del av det här samhället är att lära oss svenska.
När jag kom till Sverige tog jag denna uppmaning på allvar. Jag ville bli författare och då gällde det att behärska svenska till fulländning. För att nå dit tog jag ett aktivt beslut att sluta läsa böcker på mitt modersmål, trots att det under hela min uppväxt varit min favoritsysselsättning. Det ständiga pratet om vikten av svenska fick mig att tro att det skulle hindra min språkinlärning om jag fortsatte att vårda mitt första språk.
För några år sedan var jag med i ett avsnitt om språk i "Kropp och själ" i P1. Reportern kom hem till mig och tittade på min bokhylla. Hon noterade att den stora bokhyllan som stod i vardagsrummet saknade böcker på bosniska. Då visade jag henne ett dammigt extrarum som vi inte använde där jag förvarade de böcker som jag tagit med mig från Bosnien. Symboliken i det gick mig helt över huvudet. Jag var nydebuterad romanförfattare och ville hävda min plats i det svenska kulturlivet. Därför trodde jag att jag var tvungen att trycka undan mitt modersmål, som om det hörde till en del av mig som inte längre existerade, eller i bästa fall fanns i en annan, dold värld. Och jag tyckte inte det var något anmärkningsvärt med det.
Men så var jag på en resa i forna Jugoslavien i somras. Där fick jag ett infall och köpte en bok på mitt modersmål. Mest för att jag ville testa hur mycket av språket som fortfarande fanns kvar. Till min förvåning var språket inte bara levande utan det var så rikt att läsningen blev ungefär tusen gånger mer njutbar än när jag läser skönlitteratur på svenska. Oavsett hur mycket jag vill hävda min svenskhet är det ett faktum att mitt modersmål är mer intimt kopplat till känslor än vad svenskan är. Det var trots allt det språket som jag lärde mig att se, höra och känna på världen med. På svenska är jag bra på att förstå resonemang och koncept men det är i modersmålet de första förnimmelserna bor.
Om någon skulle fråga mig skulle jag säga att det största integrationsproblemet är att det politiska samtalet tvingar oss att acceptera lögnen om att vi måste förneka en stor del av vilka vi är för att få kalla oss svenskar. Jag har gjort allt för att bli integrerad i samhället men vad är det värt när mitt inre är segregerat?
När insikten om hur mycket jag hade saknat att läsa på mitt modersmål slog mig grät jag. Jag grät för att jag under så lång tid hade tryckt undan en bärande del av min identitet. Och jag visste inte ens om att jag ägnade mig åt detta förtryck. Tänk att jag levde i villfarelsen att priset som jag var tvungen att betala för att bli en del av det svenska samhället var att bli främling inför mig själv. Vilket slöseri av liv.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.