Krönikören skriver också om Stig Björkmans dokumentär ”Joyce Carole Oates: A Body in the Service of Mind”, som har premiär på fredag 16 september.
Är jag din duktiga flicka, Pappsen?
Genom Joyce Carol Oates roman ”Blonde” vibrerar saknaden efter den okända pappan. I varje ny relation tycks huvudpersonen Norma Jean Baker, känd under artistnamnet Marilyn Monroe, söka en fadersgestalt. En ”pappsen”. Någon att finna trygghet hos, bekräftelse i det svarta tomrum som livet är, trots den osannolika framgång hon röner och trots sin blixtrande begåvning.
Nu har "Blonde" blivit film på Netflix, med skådespelaren Ana de Armas som Marilyn och med premiär 23 september. För manus och regi står Andrew Dominik. Jag föreställer mig att det har varit en utmaning att överföra en så vindlande roman till filmformat. Kanske är det delvis därför det har tagit över tjugo år för denna så filmiska berättelse att bli film på riktigt.
Själv älskar jag romanen – men i ärlighetens namn kommer jag nog inte se filmen. Jag törs inte. Det är en så brutal historia, rå, en obeveklig nedåtgående spiral – och jag befarar att den rörliga bilden, med förstärkande musik och tillskärpt dramaturgi, blir alltför svår att värja sig emot. För mig räcker med de bilder som själva romanen skapar. Den suggestiva, förtvivlade rösten, de vädjande kursiverna.
Däremot kommer jag självklart att se Stig Björkmans dokumentär ”Joyce Carol Oates: A Body in the Service of Mind”, som har premiär på fredag 16 september. Jag har köpt biljett till söndagens visning på Fyrisbiografen, då regissören själv kommer vara på plats och samtala om filmen. Det blir en höjdare.
Stig Björkman försökte redan för femton år sedan få med Oates på idén om att göra en dokumentärfilm om hennes liv och författarskap utan att lyckas. Men nu är det alltså dags, och mina förväntningar är höga. Oates har inte enbart skrivit några av mina favoritböcker, utan är också, med sin sprudlande prosa och rika produktion, en inspirationskälla i mitt eget skrivande. Att läsa Oates väcker skaparlust, särskilt när skrivandet gått i stå eller skrumpnat ihop under prestationskraven.
Då är det en lisa att ryckas med i det Oateska flödet och inse att det inte finns några begränsningar för vad språk kan användas till. Inga rätt och fel, inga trångsynta föreställningar kring hur ett författarskap ”bör” vara utformat. Själv skriver hon i alla möjliga genrer – noveller, romaner, dikter, thrillers, litteraturkritik, essäer, självbiografier – och för såväl vuxna som unga. Hon undervisar och hon är aktiv på sociala medier. Orden flödar ur henne och vid 83-års ålder är hon fortfarande verksam, och så sent som i våras kom hennes senaste roman ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” ut på svenska.
Författarskapet spretar och sprakar, men ett tema är genomgående: den skarpa blicken på det amerikanska samhällets skrymslen och skuggsidor. Och kanske är just ”Blonde” ett av de främsta exemplen på det? Berättelsen om den amerikanska drömflickan, den bländande blondinen med det såriga, trasiga livsödet, uppväxten med den psykiskt sjuka mamman. Hur hon utnyttjades av en hänsynslös filmindustri, en männens värld. Den obarmhärtiga självkritiken, bekräftelsebehovet, det hjärtskärande sökandet efter en far. Stjärnan som tar alla med storm – och som själv går under.
Åh, Pappsen. Före dig var jag ingen.
Ja, det är en storartad roman. Läs den. Och absolut, se filmen också – om du vågar.