De sällsamma tropiska juninätterna övergår i helt vanlig svensk sommar med ömsom störtskurar och ömsom solljus som letar sig fram genom mellanmjölksfärgade moln. Samtidigt lyssnar jag på Olle Adolphson och tänker att vår visskatt kan vara det svenskaste jag vet.
När Olle Adolphson (1934-2004) sjunger om sommaren, och det gör han ofta, är den alltid vacker och alltid vemodig. Grönska, solnedgångar och lyckliga kärlekar får vi bara till låns.
"För vintern har varit alltför lång
och sommaren kommer med jättesprång
Och det som det mesta handlar om
det kanske bara sker en endaste gång"
Rimmen från låten "Råd till dig- och mig" kan tyckas lätt banala men i sin enkelhet och framförda med en underfundig melodi talar de direkt till mig, om hur den svenska sommarens korthet präglar folksjälen. Jag tillhör inte de som delar varenda meme som dyker upp i mitt sociala medier-flöde men härom veckan kunde jag inte låta bli att demonstrera min sympati för en serieruta med Batman och Robin. Robin klagar på värmen och får en örfil av Batman som påtalar att vi precis genomlidit åtta månaders vinter.
Jag är en sådan som spottar och svär sig igenom den kalla och mörka årstiden. Vad hade jag för stolpskott till förfäder som valde att bosätta sig i en ogästvänlig avkrok som Norden? Inte ens somrarna är ju som på vykorten, även om folk tappert envisas med att äta middag på uteplatser trots piskande vind eller terroristmyggor eller bådadera. Inte är det konstigt att "vi svenskar" inte säger "mañana, mañana" som vid Medelhavet eller stannar och småpratar med främlingar på torget. Få främlingar tillför så mycket i mitt liv att de är värda att stå och huttra för, när jag istället kan hålla blodcirkulationen igång genom att fortsätta skynda mot mitt mål.
Det enda jag vill beskriva som "typiskt svenskt", som inte kan förklaras med vädret, är ett närmast patologiskt behov av att definiera företeelser som just typiskt svenska och jag tror egentligen inte att ens det är typiskt svenskt. När jag bodde på Irland slogs jag av hur mycket som påstods vara "typical Irish" men påminde misstänkt mycket om saker jag observerat i Sverige.
Så, varför uppfylls jag ändå av vad som i brist på bättre ord kan kallas fosterlandskärlek när jag lyssnar på Olle Adolphson? Han, liksom andra trubadurer, verkade knappast i någon inhemsk bubbla. Precis som idag influerades den tidens kulturutövare friskt av kollegor från andra länder. Låt mig påminna om att Cornelis Vreeswijk, som ses som den svenske vissångaren framför alla, aldrig ens hade svenskt medborgarskap.
Kanske för att jag i min egen lilla bubbla har målat upp eran då Adolphson var mest i ropet som det samtida Sveriges vagga. Mina föräldrar var barn på 1960-talet, tiden är tillräckligt avlägsen för att egga fantasin och tillräckligt gripbar för att kännas trygg. Det var efterkrigstid och folkhem, det var fortfarande inte bättre förr eftersom "förr" var fattigdom och krig. TV-kannan Olle Adolphson sjunger om i "Vad tänker hon på?" får mig för ett ögonblick att längta dit, trots att jag är för ung för att minnas tiden då TV-kannor fanns i alla svenska hem och trots att visan beskriver vissnad kärlek.
Mycket har förändrats i Sverige sedan 1960-talet, så även vädret enligt de som levde då. Men fortfarande är den där sommarkvällen när precis alla komponenter står i harmoni med varandra - solen i horisonten, syrsorna och sällskapet - något att längta efter i åtta månader.
Om den så bara sker en endaste gång.