Ur svensk synvinkel kunde påven Franciskus redan mycket omtalade miljöencyklika ”Laudato si” (Lovad vare du) knappast kommit lägligare. Dagen innan midsommarafton offentliggjordes encyklikan i vilken påven mycket skarpt uppmanar till en ”ekologisk omvändelse”. Den inleds med att påven citerar det helgon från vilken han hämtat sitt påvenamn, Franciskus av Assisi, och dennes lovsång till skapelsen. En lovsång som egentligen skulle vara mer passande än ”Små grodorna” i dansen kring midsommarstången.
För är det någon gång som svensken känner sig manad att sjunga naturens och skapelsens lov så är det i midsommartid. På sätt och vis har det blivit en av våra mest religiöst färgade högtider. Inte för att svensken i allmänhet ägnar särskilt mycket uppmärksamhet åt Johannes döparen, vars födelsedag (24 juni) traditionellt kopplas till midsommar. Det handlar snarare om svenskens närmast religiösa känsla inför den nordiska sommarens blommande och snudd på smärtsamt sköna natur.
I den nyligen utgivna och mycket läsvärda boken ”Det gudlösa folket” skriver religionsprofessorn och Uppsalabon David Thurfjell om svenskarnas ganska komplicerade förhållande till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Thurfjell föreslår att Sverige inte bäst beskrivs som sekulärt utan snarare som ”postkristet”. Många svenskar firar fortfarande jul och påsk, döper sina barn och gifter sig kyrkligt, men skulle aldrig drömma om att kalla sig kristna eller, Gud bevare mig, religiösa. Jag tänker att en av anledningarna till att många svenskar kan ägna sig åt religiösa praktiker utan att identifiera sig som religiösa är att riterna och högtiderna blivit tömda på innehåll. De har avsakraliserats. För att få utlopp för sin andlighet, vilket jag är övertygad om är ett djupt allmänmänskligt behov, vänder sig svensken istället till naturen. Ja, naturen har i det postkristna Sverige blivit det heligas sista utpost.
Kanske är det därför påvens encyklika landat så pass väl även utanför kyrkan. Det har inte bara att göra med att de flesta nu börjat inse att de problem påven Franciskus pekar på (miljöförstöring, klimatförändringar, konsumism, det alltmer himmelskriande gapet mellan den fattiga och den rika världen) är akuta och måste lösas omgående. Det beror också på att varje människa instinktivt förstår att vördnaden inför och omhändertagandet av jorden är ett ansvar som hör ihop med vår mänskliga värdighet, att miljöfrågan inte bara är en politisk utan även sant religiös angelägenhet. Ty genom naturen kan även den mest postkristna semesterfirarare ana den religiösa livskänslans källflöden – att det finns något i varat, i själva existensen, som är heligt.