Jag träffade Elsie Johansson när hon befann sig på ålderns höst. Löven hade redan börjat övergå från det livligt vackra röda och briljant rostfärgade till en något mattare ton. Sinnet för texterna fattades dock aldrig och heller inte för konsten.
Hon visade mig runt i sitt hem. Det var inte själva lägenheten som var i fokus, det var all konst hon samlat som hon med stolthet berättade om. Och hon var inte den sortens konstsamlare som berättar om verkens ekonomiska värden hit och dit, nej för henne stod konstnären själv och verkets tillkomst i fokus. Elsie Johansson stöttade konstnärerna och köpte ofta direkt från den som skapat.
Vi satt i ”pratrummet” som hon kallade sitt vardagsrum och pratade om keramiken, målningarna och om orden.
Elsie Johansson hade som bekant en krokig väg in i sitt författarskap. Jantelagen var hård där hon växte upp och folk hade redan bestämt sig i sin syn på henne, de tyckte att Elsie ansåg sig vara förmer.
Det skiljer mer än en generation mellan mig och Elsie men jag känner ändå tunna trådar av släktskap. Kanske kan det vara det där med att växa upp på ett litet lantbruk på landet, på en plats där alla känner alla. Kanske det där med att inte ha det så fett och bli sedd från sidan för att vilja något annat. Eller det där med att ha jobbat sen en var liten, att vara en praktiker inifrån och ut som håller på att förgås av kunskapstörst.
Det kan också vara det där med att gång på gång försöka slita sig ifrån platsen, kraven. Att år efter år försöka dra upp de slingrande hårda rötter som likt envis kvickrot vuxit ut under fotsulorna och rotat sig djupt i släktjorden. Att göra allt för att inte bli kvar där en föddes och ändå, ändå kämpa med att behålla stoltheten över sin bakgrund. För den finns ju där, det är bara det att den inte räknas, inte räcker.
Där inspirerade Elsie mig.
I en intervju i UNT inför sin 90-årsdag sade Elsie Johansson att hon fortfarande kämpade med dålig självkänsla. Trots alla fina recensioner, priser och utmärkelser ville inte känslan av att vara en utböling i de fina salongerna försvinna.
Självkänslan kan vara förgörande för en människa under hela livet. Ena dagen hög andra dagen låg, upprepa och upprepa igen utan vila utan paus. Inte god nog. Vilja för mycket. Tro inte att du är någon, ingen bryr sig. Och varför kan du inte släppa alla dessa tankar, det var ju så länge sedan!
Nej, det självklara existensberättigandet är inte alla förunnat, särskilt inte utan stöd hemifrån.
Elsie var modig, trotsade allt genom att aldrig ge upp.
Och som hon lyckades!