Jag minns våren jag flyttade till Uppsala. Nog för att jag hade hört att valborg, ursäkta, jag menar sista april, skulle vara något alldeles särskilt i den nya hemstaden. Ändå blev jag smått chockerad när jag gick ner på stan den där första sista april-dagen för snart tio år sedan: Forsränning, champagnegalopper, mösspåtagning och överallt fullständigt fullproppat med glada, festande, människor. Ett tecken på en urspårad och alkoholindränkt studentkultur eller ett sunt uttryck för vårrusig levnadsglädje?
Visst har sista april-firandet sina uppenbara baksidor, det alltför myckna supandet, men jag lutar ändå starkt mot att vår studentikosa vårfest är ett friskhetstecken. Att få släppa på hämningarna, att få festa loss riktigt ordentligt, tycks vara ett djupt mänskligt behov. Och givetvis gör vi alldeles rätt i att glädja oss åt och njuta av de frukter den goda jorden ger oss, i synnerhet den kanske ädlaste av dessa frukter och ett av fundamenten i vår kultur – vinet. Just vinets gud var det som man firade under de än idag beryktade Dionysosfesterna i det antika Grekland. Fester till vilka man möjligtvis kan spåra en del av våra egna berusade festbeteenden.
Närmare släkt är dock vårt uppsaliensiska valborgsfirande förmodligen med de medeltida karnevalerna. Dessa karnevaler kan i sig ha haft rötter i ett slags tidiga magiska vårritualer, fester för att hjälpa vårens krafter på traven. I kristen tradition är dock karnevalen den stora fest som föregår den fyrtio dagar långa fastan, som sträcker sig fram till påsk. Karnevalen var, och är ännu på många håll i världen, den stora brakfest som sedan följs av en period av återhållsamhet och besinning.
Är det något som kan skava i den karnevaliska festkultur som präglar sista april i Uppsala så är det i så fall att festen förlorat sin naturliga koppling till fastan. Vi barn av moderniteten, vi som växt upp i överflöd, har aldrig riktigt fått lära oss att avstå. Vi har fostrats in i en kultur och ett samhälle som lever långt över vad jordens resurser i längden kommer att klara av. Med detta i bakhuvudet blir exempelvis riten att hälla mousserande vin över varandra mer osmaklig än festlig, snarare ett ganska föraktfullt förringande än respektfullt njutande av den goda jordens frukter. Det framstår mer som ett uttryck för förvirring kring tingens sanna värde än ett uttryck för glädje.
Verklig fest är att se, uppskatta och låta sig berusas av livets goda. För att kunna behålla denna glädjefyllda blick på världen krävs ett visst mått av fasta, tider av återhållsamhet. Detta för att vi inte ska bli blinda för det goda, göra våld på det, för att fest inte ska slå över i frosseri. Mycket är vunnet om vi, både som individer och som samhälle, lyckas behålla balansen mellan fasta och fest.
I botten av sista april-firandet finns dock en mycket god och sund livsglädje. För vad handlar valborgsfirandet om, om inte den enkla glädjen över att våren åter är på ingång? Ytterst är det väl ett firande av skönheten, ljuset som kommer åter, naturens alstrande och livgivande krafter? Allt detta har vi all anledning att glädja oss åt. Den sanna festen är alltid en hyllning till livet och nåden att få leva är sannerligen värd att fira. Och i det firandet finns ingen skam. Ty som den store filosofen Bruce Springsteen sjunger: ”It ain’t no sin to be glad that you’re alive”.