Våren bjuder på mycket sol, men knappt någon färg.
För de flesta låter det nog helt galet. Att längta till november när våren äntligen är här. Att vilja byta ljus och fågelkvitter mot mörker och dimma. Men så är det. November får min kärlek och det här är mitt försvarstal.
För det är inte bara jag som drabbas av tyngd och sorgsenhet när våren kommer. Idag vet jag det. Vårdepression – eller årstidsbunden depression som det egentligen heter – är numera ett vedertaget fenomen och man tror det är biologiskt. Kroppen hänger helt enkelt inte med i ljusets snabba omställning.
I denna märkliga reva i tiden är allting fult. Det finns inget vackert i det snabbt återvändande och skoningslösa ljuset, bara skitiga fönster. Man ser inte spirande blad under torra löv, bara barmarkens gråa grus och håliga asfalt. Bara kala träd, vinterdöda gräsmattor och grått grått grått. Bristen på färg är ögonbedövande.
För den vårdeppige innebär mars och april en inre konflikt. All förväntad glädje och sprudel frontalkrockar med plötslig håglöshet och hopplöshet. Både naturen och människorna vaknar men själv upplever man att man slocknar. Det är som att se resten av världen uppsluppet cykla iväg mot festligheter medan man själv står kvar i dörröppningen, finklädd och vilsen och undrar varför man inte vill följa med. Det är inget man styr över.
Jakob Hellman sjunger i sin låt ”Vintern dör”:
Det är dans i staden
Och du står där
Och vet inte hur man gör
Du sitter, fast ensam och sist kvar
Men det är bara som det känns
När ingen annan människa syns till
Och det är tyst så långt man minns
Jag vet inte vad ”Vintern dör” betyder för honom men för mig beskriver den precis känslan som ofta kommer smygande under tidig vår.
Visst bjuder november på regn, kyla och mörker, men de vackra färgerna och dofterna finns kvar.
Annat är det med november. Förlåtande, accepterande november som varken förväntar sig fest eller energi. Visst bjuder hon på regn, kyla och mörker, men de vackra färgerna och dofterna finns kvar. ”Novembermörker” är ett ord man förväntas förakta men jag älskar det. Ett vackert ord, utan stora löften, som ofta kommer i sällskap med ett lugn, en filt, ett ljus och en bok.
Så ha tålamod med oss som ryggar för det tidiga vårljuset. Vi kommer snart ifatt, väldigt snart. Och när hösten är här, då står vi hoppfulla vid er sida medan mörkret faller, snabbt och skoningslöst. Jag lovar.