När jag skulle delta i ett panelsamtal för ett tag sedan frågade moderatorn, som vanligt, hur hon skulle uttala Kirlic och jag svarade, som vanligt: Kirlich. Med ett mjukt sch-ljud på slutet. Hon antecknade och väl vid presentationen sa hon, med en stark och klar stämma: ”Välkommen, Alma Kirlik.” Med k. Var det en härskarteknik eller ett simpelt hjärnsläpp? Jag vill tro på det senare.
Det är rimligt att anta att Kirlic ska uttalas med k på slutet. Inte ens de som är bekanta med det språkområde som jag kommer ifrån är alltid säkra på uttalet. Förklaringen till det är lika enkel som absurd. Mitt efternamn är felstavat. Den sista bokstaven ska egentligen ha en accent som blev kapad när en handläggare i början av nittiotalet skrev in våra namn i svenska register. Denna bokstav som är så vanlig i slaviska efternamn var visst för exotisk för att kunna skrivas här. Så varför la vi inte till ett h på slutet för att ge en ledtråd till hur namnet ska uttalas? Det hade kanske varit bra men vi fick aldrig frågan. De tog bara bort accenten och så var det med det.
Nyligen slog det mig att det numera kanske går att stava mitt efternamn rätt. Det har trots allt gått nästan trettio år sedan Balkankrigen och ytterligare trettio sedan de första invandrarna från forna Jugoslavien kom hit. Men till min besvikelse visar det sig att Skatteverket följer en teckenstandard som endast stödjer språk från Västeuropa och Norden. Men inte alla. De samiska språken är inte inkluderade. Samer har ju bott i dessa trakter längst av oss allihop och ändå omfattar inte standarden alla samiska tecken. Hur många år man har varit här spelar alltså ingen roll. Med tanke på Sveriges historia av förtryck mot det samiska folket är det en skandal att den svenska folkbokföringen fortfarande inte tillåter alla samiska namn. Svenska kyrkan, som har stått för en stor del av förtrycket, har ju bett det samiska folket om ursäkt. Så vad väntar Skatteverket på? Byt standard. Det är dags.
Vad betyder ett namn? Tre slovenska konstnärer gjorde för några år sedan ett verk som gick ut på att de bytte namn till Janez Janša och därmed blev namnar med den dåvarande premiärministern. När de vid ett besök på Uppsala stadsteater berättade att deras vänner och familj fortfarande använde deras gamla namn ifrågasatte jag hela konceptet. Om det nya namnet inte gällde privatlivet då var ju namnbytet inte på riktigt, resonerade jag. De svarade att vi alla har många namn som inte har att göra med vad vi heter officiellt. Trevliga namn som Älskling och mindre trevliga som Idiot. Vad andra kallar oss speglar helt enkelt hur de uppfattar oss.
Sett ur det perspektivet är det lätt att förstå varför det är smärtsamt för en person som tillhör en minoritet att inte få råda över sitt namn. Varje gång ens namn kommer på tal blir det en påminnelse om hur majoritetssamhället ser en. En same som inte får registrera sitt riktiga namn i den svenska folkbokföringen blir förmodligen påmind om Sveriges förtryck mot det samiska folket. För min egen del var den där moderatorns miss en påminnelse om att det finns människor som inte tycker att jag hör hemma här, oavsett hur välintegrerad jag själv känner mig. Var feluttalet en markering? Antagligen inte. Men frågan skaver likväl.
Alma Kirlic är författare och scenpoet bosatt i Uppsala.