Smågodisköpandet ökar igen efter pandemin. Ett välkommet återvändande till själens goda vanorna, om ni frågar mig. Precis när vi behövde godiset – trösten och njutningen – som allra mest skulle vi också akta oss för virusspridning i godistrågen.
Det finns något upproriskt i snasket. Det som vi vet är dåligt för oss – det springer vi till hela tiden. Det är en av anledningarna till att godishyllande barnböcker fungerar så mycket bättre än de som förklarar att godis är dåligt för tänderna. "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl, där den fattige Kalle hittar en guldbiljett och får komma på studiebesök på Willy Wonkas chokladfabrik, har en rad allt annat än uppbyggliga inslag. Den hånar tjocka barn (August Glupsk som också straffas för sin girighet), den innehåller slavarbetare (Oompa-Loompierna som plockats från sitt hemland och instängda i fabriken arbetar för kakaobönor) och framför allt: den hyllar sockret.
I Tim Burtons filmversion har det lagts till en intressant detalj. Willy Wonka tänker tillbaka på sin pappa och vi får se en 7-årig Willy Wonka som sitter med tandställning som likt en bur går runt hela huvudet och gör det omöjligt att äta. Pappan, som är tandläkare, skrattar rått och kastar in Willys halloweengodis i en brasa. Sensmoral: godis är gott, munhälsa något ont.
När barnlitteraturen försöker uppfostra till att välja tandkräm och måttlighet blir det sällan bra litteratur. Thorbjørn Egners klassiska "Karius och Baktus" (1949) om två tandtroll som bosätter sig i pojken Jans mun och kalasar på wienerbröd som aldrig borstas bort, väcker vare sig lästlust eller sug efter att borsta tänderna. Jag vet också barn som inte ville borsta bort de gulliga trollen, vilket gjorde budskapet direkt kontraproduktivt.
Vuxenlitteratur som handlar om människor som gör rätt och borstar tänderna blir sällan viktiga för några läsare. Så varför skulle barn uppskatta den typen av litteratur? Det är när litteraturen får vara inkorrekt, med karaktärer som har fel och brister som litteraturen kan bli viktig. Den snåle, girige och delvis direkt elaka "Karlsson på taket", Barbro Lindgrens "daglediga" pappa Loranga som aldrig erbjuder sin son Mazarin någon riktig mat eller Sven Nordqvists ständigt ljugande katt Findus som kräver födelsedag med tillhörande pannkakstårta tre gånger om året, är talande exempel på varför det onyttiga är det som är lättast att älska.