För tjugo år sedan, vid den tid då internet blev en angelägenhet för många, oroade en del sig för hur vi skulle komma att påverkas av ”informationschocken”. Plötsligt skulle alla sorters information finnas tillgänglig: konst, politik, underhållning, uppslagsverk, skvaller och rena lögner; en informationsocean sköljde fram och släpade oss alla med sig. Hur skulle vi hantera denna informationsöverdos?
Numera vet vi. Den strategi som alltfler tar till för att hålla näsan över ytan är att generalisera, och göra det hårt och grovt. Att välja bort alla fakta och påståenden som inte stämmer med vad vi vill veta. Oftast inte av dumhet eller illvilja, utan för att kunna hålla fast vid någon liten flisa av begriplighet.
Jag tar ett djupt andetag om morgonen och säger: ge mig kraft att orka med dagens generaliseringar. Sedan plumsar jag ned i medie- och Facebookhavet. Men jag märker att jag blir allt mer på min vakt mot att ge mig in i olika diskussioner. Alltfler skribenter och tyckare – även de jag respekterar, oberoende av bakgrund eller röd eller blå plupp i de politiska åsiktsprotokollen - kramar sina generaliseringar allt hårdare. Just nu generaliseras det friskt om flyktingars ”kultur” hit och dit (alla likadana överallt), men det stämmer alldeles för bra in i det mönster som är de sociala mediernas egen pandemi – det generaliseras om feminister, om män, om svenskar, sossar, moderater och, antar jag, segelflygare och barristas. Såna är dom, allihop.
Kanske blir det svettiga klängandet på streckgubbesanningar begripligt först när man förstår det som resultatet av att vi alla utsatts för en tilltagande informationschock. Därav den starka aggressivitet som utlöses om man petar på något sådant där enkelt försanthållande många odlar i sitt gruppkramande på fejan: ettern sprutar ur även vanligtvis sansade människor. Rör inte min generalisering! Det är också i ljuset av denna informationschock som man kan förstå spridningen av allt flugigare konspirationsteorier; hur mycket komplexitet och objektivitet ska en stackars människa tåla?
Men det är till sist som en sjukdom. Generaliseringar förvandlar samhällsproblem som kunde lösas med litet sunt förnuft till orubbliga sanningar om människans natur. De gör korkade fördomar till det murbruk vi använder för att hålla ihop vår egen lilla gruppgemenskap. To generalize is to be an idiot, sade William Blake i ett berömt citat, och fortsatte: att urskilja den unika detaljen är det enda berömvärda. (Men tänker man efter litet så inser man ju att även detta är en generalisering.)
På Uppsalaförfattaren Magnus Alkarps facebooksida hittar jag så ett boktips – och bara titeln får mig att skratta lättat. Den är vetenskapsjournalisten Ben Goldacres ”I Think You will Find That It Is A Bit More Complicated Than That”. Tänk att det kan kännas befriande när någon påpekar att saker är komplicerade?
Säg till dig själv när du borstar tänderna om morgonen: allt är MYCKET mer komplicerat än så. Blöder du alltför lätt i åsikterna – eller i tandköttet - bara man petar litet så har du inte borstat hårt och länge nog. Det gör lite ont, men precis som en god munhygien är det bra både för dig själv och för umgänget människor emellan.