Som bisexuell och mamma till två queerbarn var midsommardagen en tung dag.
Att höra om det misstänkta terrorattentatet vid en gayklubb i Oslo, under midsommarnatten, var som en knytnäve rakt in i själen. Två personer dödades och över tjugo personer skadades allvarligt av en, förmodligen, ensam gärningsman. Jag själv befann mig på tryggt avstånd och firade midsommar. Ett av mina två queerbarn var med på midsommarfirandet, det andra arbetade på ett transläger på hemlig plats, även det på behörigt avstånd från skjutningarna i Oslo. De mina är i behåll.
Ändå. Det gjorde ont. Så ont.
Ett attentat mot personerna utanför gaybaren i Oslo blir även en attack mot hbtqi-personer som grupp. Det är fruktansvärt att veta att det finns människor som hatar mina vuxna barn enbart för deras könsidentitet och sexuella läggning. Människor som hatar mina barn för något som de varken vill eller kan välja bort. Människor som inte vill acceptera att mina barns kärlek är precis lika stor som vilken annan kärlek som helst. Människor som ger uttryck för att mina barns liv inte är värda någonting eftersom de lever ett liv som inte är norm i vårt samhälle. För att de älskar någon av samma kön.
Det händer att mina ungar blir hånade på stan. De blir stirrade på, får höra och blir ibland tilldelade flygblad där de får läsa om hur fel de är och att de kommer brinna, hängas eller på något annat sätt straffas för sin sexuella läggning. De kan bli trakasserade på klubb eller i kassakön när de håller hand med sina partners eller på annat sätt visar sin förälskelse i offentligheten. Det är inte något barnen accepterar, de brukar ta till orda mot dessa personers hån och hat direkt. De är modiga.
Jag blir stolt över mina ungar i såna sammanhang och samtidigt känner jag orosmonstret röra på sig inom mig. Vad sker om de träffar på någon som inte nöjer sig med enbart smädesord och svordomar utan någon som i stället tar till våld? Någon som han som sköt i Oslo?
Tänk om det händer när de är ute i stadsvimlet, på en klubb i Uppsala, på en gaybar i Stockholm. Jo, såklart jag är orolig.
En befolkningsundersökning från Folkhälsomyndigheten från 2017 (SRHR2017) ställde frågan till homosexuella: ”I vilken utsträckning är du, inför andra, öppen med din sexuella identitet?”. Tjugo procent svarade att de är delvis, inte särskilt eller inte alls öppna med sin sexuella identitet. Motsvarande siffra för bisexuella var drygt 60 procent.
Dessa siffror visar att vi har långt kvar till full acceptans för hbtqi-personer i vårt samhälle. Det är ett problem som rör alla människor i ett land som vill vara demokratiskt, jämlikt och öppet.
Pridefestivaler är inte lösningen på alla problem som drabbar hbtqi-personer. Men Pridefestivaler sätter fokus på frågor som behöver belysas. Det är många gånger frågor som samhället i stort skulle må bra av att ta del av. Framsteg görs, det har på flera sätt blivit enklare och bättre för hbtqi-personer, men det handlar om att samhället kontinuerligt måste utvecklas. Hat, hån och trakasserier är motsatsen till utveckling och blir ett hot, inte bara mot hbtqi-personer utan även mot just det öppna, jämlika och demokratiska samhälle vi så envetet strävar efter.