I vÄrterminens sista skÀlvande minuter hjÀlper jag sonen med historialÀxan. Det handlar om kalla kriget. Spioner och Berlinmuren, kapprustning och Kubakrisen. Det Àr nÀr vi lÀser om det sistnÀmnda, Kubakrisen, som jag kommer att tÀnka pÄ mamma och Gandalf. Ja precis, DEN Gandalf, trollkarlen frÄn Sagan om ringen.
Jag vÀxte upp med det kalla kriget. KÀrnvapenhotet var verklighet och undergÄngen stÀndigt nÀrvarande. Men nu nÀr jag och sonen lÀser om hur Sovjetunionen och USA tÀvlade i vem som kunde utplÄna den andre flest gÄnger kÀnns det nÀstan lite löjligt. Som tvÄ jÀttebebisar i en överdimensionerad sandlÄda som skryter om vem som har störst hink och hÄrdast spade.
Men dÄ, nÀr jag var liten, var det verklighet. Jag var övertygad om att jag en dag skulle titta ut genom köksfönstret och fÄ se ett gigantiskt svampmoln vÀxa upp vid horisonten. Sedan skulle jag rÀkna sekunderna innan tryckvÄgen förvandlade min kropp till nanopartiklar.
Jag tog min oro till mamma. BerÀttade om hur bÄde USA och Sovjetunionen hade bomber som kunde utplÄna jorden flera gÄnger om.
DÄ strÀckte hon ut sin hand, la den pÄ min hjÀssa och sa:
âDu behöver inte oroa dig gubben, de kommer inte att starta ett tredje vĂ€rldskrig. Ingen har nĂ„got att vinna pĂ„ att vĂ€rlden gĂ„r under.â
Hennes ord var fulla av trygghet och lugn, hennes hand var magisk. Jag hade precis tragglat mig igenom första delen i Tolkiens trilogi, den gamla omöjliga översÀttningen, och jag tÀnkte att mamma var som Gandalf. Kanske inte lika gammal, men full av samma vishet och lugn och den dÀr goda sortens magi som kunde stÄ emot allt nÀr de kalla vindarna frÄn Mordor blÄste som hÄrdast.
Jag tÀnkte att nÀr jag blev vuxen skulle jag ocksÄ bli Gandalf. En lugn, trygg magiker som med en enkel handrörelse skulle lugna mina barn.
Men det Àr en svÄr tid att som vuxen hitta sin inre Gandalf.
Det Àr gÀngvÄld i Malmö och sprÀngningar i Stockholm. Jag försöker lugna mig med det geografiska avstÄndet, att det ÀndÄ inte hÀnder hÀr. Men sÄ blir en 60-Ärig kvinna skjuten i GrÀnby och plötsligt kÀnns det inte lika sÀkert att cykla hem genom stan pÄ kvÀllen.
Ryssland invaderar Ukraina, Sverige gÄr med i Nato och sÄ sitter man dÀr en kvÀll och googlar pÄ batteridriven transistorradio och burkmat med lÄngt bÀst före-datum.
Folket i Palestina lider, högerextremisterna jublar över nyvalet i Frankrike, Trump har trots alla motgÄngar medvind i USA.
Jag frÄgade mamma en gÄng om hon som barn oroade sig för vÀrldslÀget.
âEn gĂ„ngâ, svarade hon. âDet var under Kubakrisen för dĂ„ sĂ„g jag att min mamma var orolig. Hon var alltid sĂ„ lugn och trygg, men nĂ€r jag frĂ„gade henne om hon trodde att det skulle bli vĂ€rldskrig svarade hon att hon inte visste. Och det gjorde mig orolig.â
Sonen kommer ut till mig i köket. Han hÄller upp sin telefon och visar en reel som han har sett pÄ sociala medier. Ett ryskt jaktplan har krÀnkt svenskt luftrum över Gotland. Sverige svarar med att skicka upp tvÄ Gripen för att avvisa inkrÀktaren.
Jag förstÄr att det Àr nu jag ska plocka fram min inre Gandalf.
âDet Ă€r inget att oro sig förâ, sĂ€ger jag, âdet Ă€r bara Putin som skramlar lite med sina vapen nu nĂ€r Sverige har gĂ„tt med i Nato.â
Sen strÀcker jag ut min hand och placerar den pÄ hans hjÀssa. Hoppas att jag kan överföra lite magiskt lugn till honom, hoppas att han inte mÀrker hur jag darrar pÄ rösten, hur handen skakar lite.