Krönikören tycker det är en svår tid att som vuxen hitta sin inre Gandalf.
I vårterminens sista skälvande minuter hjälper jag sonen med historialäxan. Det handlar om kalla kriget. Spioner och Berlinmuren, kapprustning och Kubakrisen. Det är när vi läser om det sistnämnda, Kubakrisen, som jag kommer att tänka på mamma och Gandalf. Ja precis, DEN Gandalf, trollkarlen från Sagan om ringen.
Jag växte upp med det kalla kriget. Kärnvapenhotet var verklighet och undergången ständigt närvarande. Men nu när jag och sonen läser om hur Sovjetunionen och USA tävlade i vem som kunde utplåna den andre flest gånger känns det nästan lite löjligt. Som två jättebebisar i en överdimensionerad sandlåda som skryter om vem som har störst hink och hårdast spade.
Men då, när jag var liten, var det verklighet. Jag var övertygad om att jag en dag skulle titta ut genom köksfönstret och få se ett gigantiskt svampmoln växa upp vid horisonten. Sedan skulle jag räkna sekunderna innan tryckvågen förvandlade min kropp till nanopartiklar.
Jag tog min oro till mamma. Berättade om hur både USA och Sovjetunionen hade bomber som kunde utplåna jorden flera gånger om.
Då sträckte hon ut sin hand, la den på min hjässa och sa:
”Du behöver inte oroa dig gubben, de kommer inte att starta ett tredje världskrig. Ingen har något att vinna på att världen går under.”
Hennes ord var fulla av trygghet och lugn, hennes hand var magisk. Jag hade precis tragglat mig igenom första delen i Tolkiens trilogi, den gamla omöjliga översättningen, och jag tänkte att mamma var som Gandalf. Kanske inte lika gammal, men full av samma vishet och lugn och den där goda sortens magi som kunde stå emot allt när de kalla vindarna från Mordor blåste som hårdast.
Jag tänkte att när jag blev vuxen skulle jag också bli Gandalf. En lugn, trygg magiker som med en enkel handrörelse skulle lugna mina barn.
Men det är en svår tid att som vuxen hitta sin inre Gandalf.
Det är gängvåld i Malmö och sprängningar i Stockholm. Jag försöker lugna mig med det geografiska avståndet, att det ändå inte händer här. Men så blir en 60-årig kvinna skjuten i Gränby och plötsligt känns det inte lika säkert att cykla hem genom stan på kvällen.
Ryssland invaderar Ukraina, Sverige går med i Nato och så sitter man där en kväll och googlar på batteridriven transistorradio och burkmat med långt bäst före-datum.
Folket i Palestina lider, högerextremisterna jublar över nyvalet i Frankrike, Trump har trots alla motgångar medvind i USA.
Jag frågade mamma en gång om hon som barn oroade sig för världsläget.
”En gång”, svarade hon. ”Det var under Kubakrisen för då såg jag att min mamma var orolig. Hon var alltid så lugn och trygg, men när jag frågade henne om hon trodde att det skulle bli världskrig svarade hon att hon inte visste. Och det gjorde mig orolig.”
Sonen kommer ut till mig i köket. Han håller upp sin telefon och visar en reel som han har sett på sociala medier. Ett ryskt jaktplan har kränkt svenskt luftrum över Gotland. Sverige svarar med att skicka upp två Gripen för att avvisa inkräktaren.
Jag förstår att det är nu jag ska plocka fram min inre Gandalf.
”Det är inget att oro sig för”, säger jag, ”det är bara Putin som skramlar lite med sina vapen nu när Sverige har gått med i Nato.”
Sen sträcker jag ut min hand och placerar den på hans hjässa. Hoppas att jag kan överföra lite magiskt lugn till honom, hoppas att han inte märker hur jag darrar på rösten, hur handen skakar lite.