I en av de finaste passagerna i Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentär ”Taikon” (2015) har Katarina börjat på Birkagårdens folkhögskola, och hittat biblioteket. Hennes syster Rosa Taikon berättar:
”Och då säger Katarina, men har du sett vad det står i den här boken? Det står faktiskt att alla har rätt till bostad, har rätt till skola, utbildning och arbete. Men alla våra släktingar, kusiner, tanter och farbröder, de bor ju i lägerghetton i Hammarbytäppan, Ekstubben, överallt runt Stockholm.”
Strax därefter börjar Katarina Taikon skriva på sin första bok, och debuterar 1963 med ”Zigenerska”. I veckan kommer denna inifrånskildring av romers liv och villkor i Sverige i nyutgåva, och det är en upplevelse att höra författaren tala över boksidorna, på klar och personlig prosa.
De många årens oförklarliga tystnad om en av Sveriges viktigaste människorättskämpar tycks också slutligen vara över, inte minst tack vare just Lawen Mohtadis insatser med ”Taikon” och biografin ”Den dag jag blir fri” (Natur & kultur, 2012).
Men det är något märkvärdigt med den där filmscenen, den där Katarina Taikon på ett nästan för lägligt sätt upptäcker att det finns något som heter ”FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna”. Hennes läsning av förklaringen är närmast performativ – det är som att rättigheterna blir till i samma ögonblick som hon får kunskap om dem.
Det är också så rättigheter fungerar, att de existerari den gemensamma överenskommelsen. Det kan låta skört, men det handlar om den mest grundläggande bland överenskommelser, den som utgår från individens universella utbytbarhet – och det i den allra bästa av bemärkelser: Vad ska kunnas göras mot en människa? Vad ska hon ha rätt att kräva? Tänk dig noga för, för svaret gäller också dig.
Den här tanken kommer till varierande uttryck i de stora världsreligionerna, i Kants kategoriska imperativ och hos filosofer som John Rawls: Om du inte vet din plats i världen, vilka principer tycker du ska styra?
I onsdags var det 71 år sedan Auschwitz befriades, och det torde vara allmänt känt att det specifikt var krigets och Förintelsens avgrund som banade väg för de dokument som började med den allmänna förklaringen 1948. Det här var vi alltså kapabla till. Vad nu?
Ändå låter det alltmer som om de mänskliga rättigheterna vore en pittoresk liten side course att unna sig på soliga dagar, i fredligare tider.
Aftonbladets Oisín Cantwell pekade häromdagen på hur politiker och debattörer nu vittrar blod i en offentlighet som tycks vara i fritt fall: Brottslingar ska ut ur landet, oavsett situationen i hemlandet, tyckte en ledarskribent.
Åtminstone tills någon upplyste om att det råder ett absolut förbud mot att skicka människor till platser där de riskerar tortyr och dödsstraff.
Det är så praktiskt det där med internet, att det går lätt att ändra sig. Att det fungerar att först vara medvetet vårdslös och sedan backa beskedligt när det kommer protester. Har man tur så flyttar det anständighetens gränser en text i taget, tills en dag då den grundläggande överenskommelsen om människans rätt till värdighet inte längre existerar.
Om det däremot är så illa att dessa vevande skribenter med stora plattformar helt enkelt inte vet bättre så kan jag rekommendera att göra en Katarina Taikon: Läs på lite om mänskliga rättigheter – dina egna alltså.