När App Store Awards och Google Play Awards i förra veckan utsåg årets bästa appar prisade båda den sociala appen BeReal. Appen lanserades 2020 men det var först i somras som den slog igenom på bred front. En gång om dagen – vid slumpvis valda tidpunkter – ombeds alla användare att ”be real” genom att inom två minuter ta en bild och lägga upp i ett flöde. Eller, egentligen är det två bilder. Synkront tas en selfie och en bild av det en har framför sig. Appen är demokratisk såtillvida att du måste dela för att få ta del. Du kan inte vara en anonym fluktare som i andra sociala kanaler, utan får se dina vänners bilder först när du själv delat.
Sedan Facebook blev en del av våra liv runt 2007 har vi jobbat hårt på vår socialdigitala image. Kanalerna har svämmat över av uppmärksamhetssökande människor som odlar den perfekta bilden av sig själva. Vi har friserat verkligheten för att framstå som lyckade på alla plan. Så till den grad att det lett till nyordet additionsstress. Alltså den stress som uppstår när vi lägger samman våra vänners olika styrkor (en är vacker, en annan tjänar bra, en tredje är vältränad och ytterligare en har lyckade barn) och felaktigt tänker att andra är allt detta.
Men vi är fasligt trötta på den friserade verkligheten. Trötta på tillrättalagda ord och regisserade uttalanden från pr-styrda politiker. Trötta på att allt regisseras och klipps för att skapa den perfekta bilden. Trötta på att allt ska bli bra ”content”, något som blivit extra tydligt i höst när influeraren Margaux Dietz filmade en utslagen man utanför sin dörr i stället för att ringa ambulans. Samtidigt undrar vi varför vi spelar med i detta.
Men så kom BeReal med sin vision om att visa den riktiga bilden av våra liv. Aldrig tidigare har vi sett så mycket osminkat vardagsliv: vänner som hänger tvätt, ligger i sjuksängen, sitter framför tv:n eller står i kö. Detta har på något sätt gett en ny närhet till människor vi tycker om. Min lillasyster bor i Portugal och som komplement till hennes partybilder och storslagna vyer av slott och stränder på Instagram har jag under hösten även fått ta del av hennes pluggande och sett alla vinklar av hennes trånga lägenhet.
Såklart kan vi frisera även dessa bilder, men det korta tidsfönstret har ändå gjort att man inte förväntar sig annat än … inget särskilt. Och just det skapar intimitet. Appen lanserades under pandemin och jag tänker att de behov som då uppstod kanske låg bakom idén. Behov av att vara nära varandra på det där otvungna sättet som plötsligt inte var möjligt. När krig och protester rasar, människor svälter och tryggheten vacklar, värderar vi också den lilla världen högre – tak över huvudet, mat på bordet, någon att dela vardagen med.
På ett sätt är det som om vi gått varvet runt och är tillbaka i sociala mediers barndom. När Facebook skrev början på en statusuppdatering åt oss och vi fyllde i det vi just då gjorde. Anna is…eating a kanelbulle.
Hoppsan, ”Time to BeReal” säger min telefon. Jag riktar telefonen mot, och bort från mig och fångar mig själv insvept i filt och med datorn i knäet med ett stökigt vardagsrumsbord med en tekopp framför mig. I retur får jag tentaplugg på bibliotek, tummen upp från en yogamatta, en halvsuddig cykeltur och ett par fryspizzor på ett varuband. Känns verkligt.