Vi pratade om den nya kattfilmen på webben. Efteråt sa en kollega:
– Åh vad jag skulle vilja att vi pratade ännu mer om de större sammanhangen. Världspolitiken. Trumps bombning av Syrien. Tänk om det är nu kriget börjar! Tänk om vi kommer att minnas detta som den svarta fredagen.
Föga anade vi då att fredagen den sjunde april 2017 verkligen skulle bli svart. Fast av andra skäl. När denna artikel skrivs är attacken inte ett bekräftat terrordåd. Det har däremot likheter med tidigare dåd i Europa. Upprepade gånger har vi hört experter konstatera att det inte går att skydda sig. Att det är en tidsfråga innan det händer också här. Och ändå. När det händer, det som vi alla denna fredagseftermiddag förmodar är ett terrordåd, går det ändå inte att greppa. Man kan bara agera. Sms:a sina nära och kära. Är ni ok? Och barnen? Var är du?
Knappt två timmar efter händelsen står jag vid Resecentrum i otålig väntan på flygbussen till Arlanda. All tågtrafik till Stockholm stoppats. Många pratar i telefon. Mannen bredvid mig får ett samtal från sin fru. Hon jobbar på SJ.
– Det har varit skottlossning på Centralstationen i Stockholm, påstår han.
Jag messar min man. Skottlossning på centralen! Det går vilda rykten. Min son sms:ar att han hört att det skjutits på Fridhemsplan. Kvinnan till vänster om mig i kön äger tydligen sett par butiker. Hon ringer sin personal.
– Ni måste lova att stänga och åka hem om ni känner er det minsta otrygga, förmanar hon.
Ingen flygbuss kommer. Jag delar en taxi till Arlanda med några andra. En av dem är en 39-årig jägmästare som heter Aron Davidsson. På vägen berättar han att han var precis i närheten den 11 december 2010, då en man försökte genomföra en terrorbombning på Drottninggatan mitt i julhandeln. Och detsamma år 2004 – när det small på tågstationen i Madrid bodde Aron bara ett par kvarter därifrån. Nu är han tacksam över att bara drabbas av massiva förseningar. Han bor annars i Stockholms innerstad.
– Vad tänker du? undrar jag. Är du orolig?
– Mer arg än orolig, säger han.
Aron och jag tråcklar oss de närmaste timmarna till Stockholm i olika taxibilar, hamnar i skilda sällskap. Pratar med Pedro Berastegui från universitetet, som konstaterar att det inte går att skydda sig från galningar. Och Daniela Orbonez, som säger att ett terrordåd inte vore förvånande. I sista taxibilen berättar Elisabth Gertz att hennes väninna postat bilder på Facebook på Drottninggatan från sitt jobb, någon våning ovanför gågatan.
– Hon skrev att hon bara grät och grät, att poliserna hysteriskt motade bort folk och hade vapen.
Aron och jag kliver av i Bromma. Sista dryga halvmilen in mot Stockholm går vi tillsammans, sida vid sida. Vi möts av ett lämmeltåg av människor, hundratals, ja tusentals, stockholmare som traskar hemåt i aprilkvällen. Folk går, cyklar, åker sparkcykel. Vid Thorildsplan skiljs våra vägar. Vi skakar hand. Letar oss hem var och en till sitt, i strömmarna av fotgängare. När du läser detta är det morgon igen. Allt är sig likt. Och allt är förändrat i Sverige.