För ett år sedan hade pandemin precis slagit till och det påverkade vår läsning. Camus "Pesten" kom i nyutgåva och medierna var fulla av tips på virusrelaterade böcker. På denna plats skrev jag själv om nämnda "Pesten" och Hanne-Vibeke Holsts "Som pesten", som jag då slukade med stort intresse. Vi var inne i en fas av vetgirighet. Pandemilitteraturen stod högt i kurs.
Nu är situationen i samhället likartad – men samtidigt annorlunda. Vi har just genomlevt vår andra påsk i pandemin. Vaccinationsprogrammet ger hopp, men det är lätt att bara vara less, less, less.
Hur påverkar corona den litteratur som skrivs just nu? Spänningslitteraturen brukar vara snabb att fånga upp samhällsförändringar och en pandemi kan förstås ge en tacksam fond av mörker. Men bortom det uppenbara – hotande virus, död och panik – så har vi den grå vardagen. Ensamhet, ett liv satt på paus. Hur kommer den in i berättelserna? Det är ju så mycket av coronavardagen som är så... tråkig. Man vill knappt ha den skildrad.
Tänk er en deckare som utspelar sig i april 2021:
Har vi ett signalement på gärningspersonen? Jo, hen hade kirurgiskt munskydd och svart cykelhjälm. Precis som alla andra som befann sig utomhus vid tiden för brottet. Slut på kapitel 1.
Man hittar ändå en misstänkt: Lars. Han visar sig ha alibi. Han jobbade hemifrån, vilket bekräftas av kollegorna, som under det digitala avdelningsmötet skymtat samma tjusiga vitrinskåp i bakgrunden som alltid. Nog var det hans vardagsrum, allt. Misstanken avskrivs, slut på kapitel 2.
Nästa misstänkta, Emelie, jobbade också hemma vid tiden för brottet. En spårning av hennes mobil visar att den låg stilla på köksbordet hela dagen, förutom under en kvart då hon verkar ha rört sig i cirklar. "Jag gick ett par varv runt huset, för att få frisk luft", säger Emelie i förhöret. Under promenaden runt huset träffade hon fem grannar, som gjorde samma sak. De ger henne alibi. Slut på kapitel 3.
Den lätt alkoholiserade kriminalaren är frustrerad och lådvinet är slut. Han ringer en sexig obducent. Vill hon ta en drink? Nä, krogen stänger 20.30 och man ska ju inte umgås utanför sin närmaste krets. Kriminalaren ser på tv i stället och lägger sig tidigt. Han vaknar utsövd nästa morgon. Slut på kapitel 4.
Ni hör ju. Pandemivardagen sabbar vilken intrig som helst.
I detta läge känns eskapismen som ett bättre val. Det kanske inte är så konstigt att det nedstängda Storbritanniens mesta bestseller blivit "Torsdagsmordklubben" av Richard Osman. En charmig och brittiskt fyndig feelgooddeckare helt utan corona. Redan första kapitlets titel får en att rycka till. "Träffa nya vänner och prova nya saker". Jisses! Sedan träffas fyra äldre personer för att diskutera mordfall. Inomhus, utan avstånd. Man riktigt ser droppsmittan från deras andetag framför sig när de lutar sig över samma dokument. Hade boken utspelat sig under april 2021 hade den varit slut redan efter första sidan. Torsdagsmordklubben bestämmer sig för att inte träffas på grund av restriktionerna. The end.
Just nu är det tacksamt med eskapism, och Osman har god chans att göra succé också i Sverige nu när romanen just har kommit i svensk översättning. Men snart kommer vi att få ett behov av att få pandemin skildrad. Så länge författarna undviker långa miljöbeskrivningar av digitala jobbmöten så ska det bli spännande att uppleva.