Jag vill gärna berätta om en bengalisk författare efter Tagore-generationen som hette Subodh Ghosh. Han jobbade som busskonduktör i Kolkata. På söndagar brukade han träffa sitt kompisgäng i en litterär cirkel där de andra hade ordet. Bortsett från Subod skrev alla vännerna. Subod deltog aldrig i diskussionerna, utan lyssnade bara. En söndag bad hans vänner honom att till nästa gång komma dit med någon text – annars skulle han inte längre vara välkommen till dessa träffar.
Nästa söndag kom han till träffen och då frågade vännerna: "Varför kommer du? Du är inte välkommen hit om du inte skriver något först. Vännerna tänkte att busskonduktören Subod, som bodde i slummen och inte hade någon högre utbildning, inte kunde skriva. Men sanningen var helt annorlunda.
Subod satt på golvet i sitt rum den söndagen och började skriva. Han skrev färdigt två noveller. En av novellerna hette "Aujantrik" ("Icke-verktyg") och den andra hette "Fossil". Han sprang sedan till söndagens litterära träff.
Denna händelse ändrade traditionen för modern bengalisk skönlitteratur. Subod blev en populär författare som skrev cirka 30 romaner och över tvåhundra noveller, pjäser, artiklar samt poesi. Många klassiska filmer har producerats utifrån hans romaner, och novellerna har översatts till olika indiska språk.
Jag tror att liknande berättelser som Subods liv finns att hitta även i andra delar av världen, såsom Uppland. Låt oss inte glömma vår kära Elsie Johansson som arbetade på Posten och publicerade sin första diktsamling när hon var 47 år, och släppte sin första roman då hon var 54.
Vad får mig att prata om Subod och Elsies författarskap? Jo, jag är inte nöjd med litterär elitism varken här eller där. Därför behöver vi folkbildning för att främja samhällsintegration, demokrati och uttryck.
Hur funkar den litterära scenen i dag? Vi tittar efter vilka profiler som presenteras på riks-tv eller de största tidningarna såsom DN och SvD. Därefter är läsarna på väg till bokhandeln för att köpa eller till biblioteken för att låna. Beslut om stipendium eller utmärkelser följer samma linje. Även de kulturella satsningarna har liknande monopol. Det är en trend i dag. Den etablerade litterära scenen vill inte leta efter nästa geni. De letar efter status. Ett okänt geni har ingen status.
Media vill inte recensera en bok eller produktioner av en okänd författare eller kulturarbetare. Jag vill gärna påminna er om att kultur, särskilt litteratur, inte är ett område som mode eller näringsliv. Kultur är folkbildning i grunden. På programbroschyrer från Stadsteatern, biblioteken, universiteten och andra institutioner ser vi samma trend. Prioriteringarna på ett regionalt kulturplan är inte fria från samma monopol. Varför är det så stort intresse för “finkultur”? Varför glömmer vi betydelsen av mångfald? Vad betyder begreppet litterärt ekosystem? Varför kostade det över 100 000 kronor för att lyssna på en amerikansk författares föreläsning via zoom i Uppsala?
Genom mitt arbete för folkbildning på Litteraturcentrum i Uppsala län under de senaste tio åren har jag haft möjlighet att träffa många av dagens okända genier med mångfaldig bakgrund. Vi står för respekt till alla. Vi välkomnar alla. Mitt försök är en påminnelse.
Anisur Rahman
Uppsalas fristadspoet 2009–2011