Det tog drygt två decennier innan Maria Larsdotter sjöng "Den blomstertid nu kommer" igen.
Upprörda röster från kollegorna hörs vida över redaktionen: "Ni hör väl hur det låter! De vill att barnen ska sjunga "Den blomstertid" som syskonen Ingrosso sjunger den!" "Nä men det går ju inte! Det är tradition, då förstörs den ju!" Flera olika röster gör sig hörda.
Jo, men den är väl fin, tänker jag stilla.
Sen är det över mig igen.
Jag är 19, slutar trean på gymnasiet i Ljusdal, Hälsingland. Min allra bästa vän och klasskompis som jag har framtidsplaner med och som jag ska flytta ihop med i Gävle, ligger på Akademiska med akut leukemi sedan några månader tillbaka. Men hon ska bli frisk för i Gävle ska vi ha en hund, i och med benmärgen som transplanterats från hennes lillebrors kropp ska min väns pälsallergi försvinna.
Så blev det inte. Hennes kropp stötte bort lillbrorsans benmärg och min vän dog kvällen före studenten.
Hennes föräldrar bad rektorn att inte säga något om hennes död till oss elever. Föräldrarna valde att inte ringa mig, de ville mig väl. Familjen ville låta mig, oss, ta studenten, ha glädjen och framtidshoppet kvar. De ville inte låta sorgen stå i vägen för vårt jubel.
När vi studenter, något lulliga efter champagnefrukosten, i tidig morgonstund kom till skolgården, var det första som mötte oss en flagga halad till halvstång. Där och då föll jag handlöst, stängde av. Inget, ingen rörde mig längre.
Det tog drygt två decennier innan jag sjöng "Den blomstertid" igen. Mitt första barns första skolavslutning, jag satt tyst. Mitt andra barns första skolavslutning, jag satt fortfarande tyst. Det var nog vid mitt tredje barns första skolavslutning som jag försiktigt började att åter ta den till mig, den där förljugna sången om hopp och framtidstro. Det satt så fruktansvärt hårt inkapslat i mig, som ett hårt nystan i mellangärdet som gjorde ont, ont, ont.
Tiden läker förvisso sår, men sorg, den får en lära sig att leva med och att skolavslutningssånger sätter djupa spår som letar sig in både i mellangärde och hjärna, kan nog fler än jag vittna om. Kollegorna till exempel, som vill ha kvar en sång som deras föräldrar sjöng på skolavslutningar, liksom de själva och nu deras egna barn. Något som förenar generationer.
Det löste sig. Skolbarnen kommer att sjunga både Ingrossoversionen och den ”riktiga” versionen av "Den blomstertid nu kommer".
Och efter snart 40 år sjunger jag stilla med:
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.