Vi är många som talar och skriver om vad Facebook egentligen gör med oss och just det senaste året har jag flera gånger haft anledning att undra.
Det började med att jag förra hösten skrev en krönika om ”Metoo”-kampanjen, en krönika som i all enkelhet gick ut på att en olämplig replik inte är det samma som ett tafsande och ett tafsande inte det samma som en våldtäkt. Den publicerades både i Finland och här i UNT och medan de finländska kommentarerna var övervägande positiva lät många svenska läsare omedelbart indignationen flöda på Facebook.
Jag hade gjort det mest förbjudna, jag hade försökt relativisera, och därmed hade jag gått mansgrisarnas ärenden. Varje försök från min sida att förklara mig gjorde saken värre: jag fick veta att jag skulle ”stoppa mina unkna åsikter under madrassen” och till slut kom ett ”fuck off”.
Men den gälla och fullkomligt onyanserade tonen kan också finnas hos människor som hurrar åt det man skrivit. I våras hade jag ett Facebook-inlägg om en lågstadieklass i vilken läraren hade infört seden att födelsedagar skulle firas genom att alla klasskompisar skulle ge födelsedagsbarnet en kram.
När det vid åtminstone ett tillfälle visade sig att ett barn inte ville krama ett annat barn och lärarinnan tog till (försiktig) övertalning formulerade jag en försynt fråga med innebörden att man kanske kunde överväga andra former för firning.
I det specifika fall jag fick höra om handlade det om en viss pojke som inte ville krama en viss flicka men det finns helt säkert barn som inte är bekväma med att krama överhuvudtaget och barn som inte är bekväma med att kramas. Om det är något ”Metoo”-kampanjen lärt oss så är det väl att respektera varandras gränser och integritet.
Några av mina följare skrev högst läsvärda inlägg om hur andra lågstadieklasser gör. En skrev om sin dotters klass där födelsedagar firades genom att barnen i tur och ordning gav födelsedagsbarnet en fantasipresent: det kunde vara allt från en enhörning till en resa till månen. En skrev om en klass där alla artigt tar födelsedagsbarnet i hand. En god idé, för barn behöver ju faktiskt lära sig att artigt ta i hand.) Men när någon skrev ett inlägg som i rasande ton idiotförklarade den inte bara välmenande men synnerligen kompetenta och trevliga lärare jag skrivit om skenade diskussionstråden iväg: snart framstod detta att låta barn ge varandra kramar som sexuella övergrepp.
Nån månad senare hade jag besökt en nittioårig väninna på hennes äldreboende. ”Här försvinner ens vänner”, sa hon, ”De bara försvinner.” Vad det handlade om var att personer hon blivit bekant med – och dag efter dag suttit bredvid och pratat med vid matbordet - plötsligt bara var borta utan att man fick veta om de återvänt hem, förts till sjukhus eller dött. ”Personalen talar om sin tystnadsplikt,” fortsatte min väninna, ”men det handlar ju om människor jag bryr mig om.”
På Facebook skrev jag att jag tyckte att det i fall som det här borde gå att töja på tystnadsplikten – det handlar trots allt om människor som delar hem – men återigen var min ton hovsamt undrande och återigen skenade diskussionen iväg så att boendets i och för sig utmärkta personal beskylldes för misshandel.
Vad är det som sker? Det som sker är inte sällan att de som kommenterar ofta knappt har läst det ursprungliga inlägget utan förhåller sig till tidigare kommentarer och vill göra sig hörda i en allt mer högröstad kör. Numera tycker jag att jag förstår varför samhället är fullt av hatprat.