När är man förövare och när är man offer?

"Just nu känns det som en tävling, där lägsta bud vinner. Hörde jag fjorton år från mannen till höger i uppknäppt kavaj? Har jag tretton, tretton?" Ida Eklöf ser ett samhälle som plötsligt vill sätta barn i fängelse.

Ida Eklöf jämför dagens unga brottslingar med barnsoldater eller flickor som prostituerar sig. ""När är man en förövare och när är man ett offer? Är barnsoldaterna eller flickornas livssituationer ett resultat av välgrundade, informerade livsval?"

Ida Eklöf jämför dagens unga brottslingar med barnsoldater eller flickor som prostituerar sig. ""När är man en förövare och när är man ett offer? Är barnsoldaterna eller flickornas livssituationer ett resultat av välgrundade, informerade livsval?"

Foto: Lotta Nilsson

Krönika2025-02-16 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Barn och unga uppfattas lätt som en smula oberäkneliga, vilket är helt i sin ordning. Hjärnfonden förklarar det med att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder, men är föränderlig och anpassningsbar hela livet. Under tonåren händer extra mycket i knoppen och ”det riskbeteende som ofta är karaktäristiskt i tonåren beror på en obalans mellan de olika områden i hjärnan som hanterar känslor (det limbiska systemet) respektive förstånd (pannloberna)”.

Det här tar samhället hänsyn till i en mängd situationer. Vi bedöms till exempel inte vara redo att varken köra moppe eller köpa energidryck före 15. En dosa Velo får man inte köpa innan myndighetsdagen. Inte heller rösta, gå på krogen eller handla med Klarna. Men att ta ansvar för brottsliga handlingar, det ska barn plötsligt vara tillräckligt rimliga i huvet för. Jag förstår problematiken och desperationen att skrida till handling för att få stopp på den mullrande våldsvågen. Men jag tror inte på lösningen att sätta barn i fängelse.

Just nu känns det som en tävling, där lägsta bud vinner. Hörde jag fjorton år från mannen till höger i uppknäppt kavaj? Har jag tretton, tretton? Någon som vill bjuda tretton. Där har vi tretton! Tretton, tretton, ska jag slå på tretton?

Kikar man bara alldeles så kvickt på vad befintlig forskning på området säger så finns inget som tyder på att barn i fängelse är vägen att gå för att minska ungas brottslighet. Ändå tycks det vara den allenarådande Tidöpolitiska linjen. För att hårt ska sättas mot hårt.

Även tunga instanser som SOS barnbyar och Rädda Barnen ställer sig kritiska till förslaget. Utöver att det saknar vetenskaplig grund så beskriver de att barn som stämplas som kriminella får svårare att bryta destruktiva mönster och riskerar högre återfallsrisk. De riskerar också att förskjutas ytterligare från samhället och förlorar tillgång till viktiga skyddsnät, som samhällsvård och rehabilitering. Förslaget får dessutom kritik från FN som menar att det strider mot Barnkonventionen, vilken som bekant är lag i Sverige sedan 2020.

Hjärnorna på de som bestämmer är i de allra flesta fall långt över 25 år gamla och därmed att betrakta som fullt utvecklade. Vi borde således kunna ställa höga krav på dem att använda det de fått sig till livs. Ska stora förändringar upplevas berättigade och genomtänkta så behöver de grundas mer på vetenskap och beprövad erfarenhet än viljan att visa handlingskraft alldeles oaktat konsekvenser.

Jag upplever det som förfärligt oetiskt att vi med berått mod är beredda att experimentera med de här barnen och deras framtid, bara för att de med stor sannolikhet inte är dina eller mina. Jag kan inte heller undgå att göra liknelsen med barnsoldater eller för den delen flickor i prostitution. När är man en förövare och när är man ett offer? Är barnsoldaterna eller flickornas livssituationer ett resultat av välgrundade, informerade livsval? Det är en uppenbart retorisk fråga. Och det enda svaret är naturligtvis nej.

Nu står mitt hopp till att hjärnfondens utsaga stämmer; att hjärnan är föränderlig och anpassningsbar hela livet. Och att de som ska besluta om förslaget har en extraordinär utvecklingskurva.