"Är inte hela grejen med att se en film med andra människor att uppleva den tillsammans och skratta, skrika och analysera rollfigurerna?" utbrister en speedad Zara Larsson i ett Tiktok-klipp som de senaste dagarna blivit viralt. Den som vill sitta i tysthet "som en jävla sten" har inget där att göra, lyder slutklämmen.
Att Expressens kulturchef Victor Malm och filmskaparen Ruben Östlund applåderar Zara Larssons utspel och bildar en Triangle of Madness är svårsmält. Åtminstone för alla oss som gärna går på bio, teater och konsert när salongen är fullsatt men föredrar tystnad och koncentration.
Skratt, gråt, suckar, stön – absolut, inga problem. Men vad är poängen med att hämningslöst prata sönder filmen med sitt sällskap? Diskutera och analysera kan man ju göra efteråt – i foajén, på gatan, kaféet eller krogen. Men i salongen? Där uppstår ju ändå en gemenskap eftersom vi tillsammans med andra upplever samma film, pjäs eller konsert.
Men den oheliga alliansen Larsson, Östlund och Malm framhärdar. "Verkligheten är stökig", argumenterar Victor Malm. ”Zara Larsson har fattat grejen! Och heder åt henne för att hon lyfter biokulturen!” utropar Ruben Östlund.
Man tar sig för pannan! En mer aktiv biokultur är det väl ingen som motsätter sig, men måste den verkligen inkludera samtal i bänkraderna? Bättre att satsa på en rejäl introduktion till filmen och en uppföljande diskussion efter visningen för den som vill.