Själv mår jag lagom och kämpar krampaktigt för att värja mig mot den strida ström av ”ytterligareenungmanskjuten-jordbävningskatastrofenharhittillskrävt-afrikanskasvinpestenisverige-riksbankenhöjerstyrräntan-dödssiffranstiger-idagöverskredvijordensresurser”, som pågår i det offentliga från arla morgon till sen kväll.
Det är som en myggsvärm, en ljudmatta, ett soundtrack till vardagen. Det pågår under tiden som falukorv i ugn, fotbollsskor i hallen som luktar kattpiss, fallfrukt ingen förbarmar sig över, "Halv åtta hos mig" med tända ljus, föräldramöten (förlåt – vårdnadshavarmöten) och en mycket irriterande, trasig lådfront i köket. Gudarna ska veta att lilla livet kan vara tillräckligt att orkestrera ändå, utan nyheternas domedagstrumpetande som ständigt ackompanjemang.
Utöver att sitta här i min skyddade skrivarverkstad, formulera finurliga vardagsbetraktelser till lokalpressen och tycka halvsynd om mig själv så tänker jag också på vad allt detta mörka gör med alla unga som borde få vara bekymmersfria, leva life och drömma stort. Hur färgas de av tiden vi lever i, av det de ser, hör, är med om och hur formar det dem inför vuxenlivet. Hur fan mår de egentligen?
Skralt, skulle det visa sig när jag sökte svaret i det årsfärska länsresultatet av enkätundersökningen "Liv och hälsa ung". Här har elever i årskurs 7, 9 och årskurs 2 på gymnasiet fått svara på frågor om hälsa och livsvillkor. På tio år har andelen som ser mycket eller ganska ljust på framtiden för världen sjunkit från 44 till 25 procent. För flickorna är siffran så låg som 21 procent. Det ger alltså att bara 1 av 5 tjejer i vårt län ser ljust på framtiden för världen. Vilket i sig är kolsvart. Glädjande nog är man mer positiv till sin personliga framtid, där goda 75 procent svarar att de ser ljust eller mycket ljust på framtiden för egen del. Men även här är trenden vikande över tid, flickor alltjämt mindre optimistiska än pojkar och resultatet spretigt mellan länets kommuner.
Men kan de kanske må bra ändå, trots att de inte tror särdeles på framtiden? Carpe diem liksom. Nä. Inte riktigt det heller. Bara 58 procent av tjejerna tycker sig må bra eller mycket bra och sedan 2011 är den nedåtgående kurvan brantare än Skulebergets östsida. Det usla måendet till trots dränker de, något överraskande, inte sina sorger i brännvin och knark i samma utsträckning som ungdomar gjort tidigare. Här blir det nämligen fler för varje år som uppger att de aldrig testat alkohol (60 procent) och narkotika (90 procent).
Det förklarar kanske att det inte var den yngre generationen som började böla över Socialstyrelsens nya rekommendationer kring alkoholkonsumtion, utan Iångburksgubbarna och bibkärringarna. Har du umgåtts med ungdomar den senaste tiden så vet du att de har lika bra koll på antal konsumerade enheter alkohol som sitt proteinintag. Lite störigt, jag vet. De bara älskar sån skit. Kanske är det ett sätt att skaffa sig kontroll över åtminstone någonting i tillvaron.
Nåväl, deppigt är det allt att våra unga inte mår kanon och att mycket runt omkring dem är mer norsk dödsmetall än italodisco. Vi kan nog enas om att det är enklare för både gammal och ung att hantera tillvaron om man får göra det till sambatoner eller Lasse Stefanz eller vad fan som helst i dur. Det lockar så fasligt dåligt till skratt när den allsmäktige dj:en envisas med att spela introt till Beethovens femma på högsta rätt in i stigbygeln på en, så snart man slår upp gluggarna på morgonen.
Dadada, dadada!
Ida Eklöf är författare, född, uppvuxen och boende i Gimo. Hon driver Instagramkontot moder_justitia_txt.