Alla jag beklagar mig för säger att det är allmän kunskap, men jag visste faktiskt inte att byggprojekt alltid sväller okontrollerat. Jag bygger en liten friggebod på landet och trodde på något vis att ett skjul på femton kvadrat helt enkelt ställs på plats och kan börja nyttjas, men av oklar anledning leder varje taget steg till två nya. Plötsligt behövs det en grusbädd under huset, ett par meter extra väg, en elektriker och en altan. Det stora fönstret som redan på beställningsstadiet pajade budgeten gör rummet till ett växthus och kräver en terrassmarkis som också utan motor och härlig fjärrkontroll kostar för mycket. Målarfärg, visar det sig dessutom, är inte alls gratis utan belastar skamlöst en redan belastad budget.
Jag skriver att jag bygger en friggebod, men noga räknat har jag snarare beställt en prefabricerad bod och anlitat en snickare för att montera ihop den. Snickaren är mycket skicklig, något av en konstnär och föreslår en rad förbättringar av den bräckliga boden. Min egen insats består mest i att tala med grävmaskinister och andra som förstår mer än jag i de olika led som yppar sig, och de är många, samt i att höra av mig till banken för att antyda att det där lånet som verkade överdrivet stort kanske trots allt är lite för litet. Men jag kladdar i varje fall på färgen själv och även om jag inte hör till dem som njuter ohämmat av att vara mitt i pågående process så känns det ganska bra att massera tennisarmbågen och ta ett dopp för tvätta av sig spillet efter några timmars målning. Det skulle sannolikt kännas ännu bättre om inte varje strykning ledde till insikten om att det krävs ytterligare ett lager.
Men jag fogar mig i alla förändringar. Det känns till och med symptomatiskt att det som skulle bli en snabb historia om några väggar kring en gästsäng växer till ett mäktigt narrativ om plats och process. Vi lever i en tid som återtar de stora berättelserna, och det lilla skjulet blir ett Hus med stor begynnelsebokstav. Inte mycket att göra åt den saken.
Vi trodde länge att vi lämnat de stora berättelserna, men ungefär samtidigt som till och med c-studenter i filosofi har förlorat intresset för Jean-Francois Lyotards postmoderna begrepp verkar det mänskliga kollektivet söka sig mot gigantiska meta-narrativ som gör anspråk på uttömmande totalitet och nödvändig förenkling. Kanske inte så att vi i vår post-postmoderna tid har återgått till stora teman som upplysning och klart definierade ideologier, men vi dras ändå bort från fragmentering och små parallella berättelser och mot förenklande paraplyer och stora kategorier.
En allt mer polariserad omvärld och återuppbyggnaden av murar som ska stänga människor ute är förstås det mest uppenbara exemplet. En jämförelse mellan Sveriges och Islands insatser i fotbolls-EM är ett annat. Islands hjältesaga är en Berättelse, medan Sveriges fiasko är ett myller av aspekter som man helst bara vill glömma, och i alla händelser räkna bort från det ”grand narrativ” som Zlatans varumärke utgör.
Britternas Brexit-omröstning faller också inom kategorin och framstår som ett tecken på en tendens att se bort ifrån en komplex verklighet för att för en liten stund få njuta av att klumpa samman en lång rad problem och utmaningar i en kärnfull missnöjesyttring vars konsekvenser inte ens anhängarna verkar ha tänkt igenom. Jag ska inte dra för stora växlar på likheterna mellan Brexit och mitt friggebodsprojekt, som till skillnad från britternas EU-utträde leder till någonting bra, men både jag och Brexit-anhängarna hade vunnit en del på att googla innan vi satte igång.