Det är märkligt när stora konstnärer går ur tiden, för de tycks stå utanför tiden genom sin konst, evigt levande. När nyheten slog ner som en blixt i mitt kök blev det därför en omskakande påminnelse om att Lynch var en människa av kött och blod, preteritum. Att sluttexterna kan rulla för sista gången.
Mitt första möte med mästerregissörens verk var, som för många andra, genom den formförnyande tv-serien ”Twin Peaks”. Därefter upptäckte jag ”Mulholland drive”. Om jag ska härleda mitt filmintresse till en enda film så är det till denna dunkla Hollywood-odyssé. Efter att ha sett den som artonåring var jag så berörd, skärrad och förvirrad att jag blev närmast besatt. En betydande konstinsikt slog mig där och då: att ”förståelse” handlar om så mycket mer än att lägga pusselbitarna rätt. Lynch själv har uttryckt att han inte är så intresserad av svar, utan av frågorna. För att uppskatta honom måste man köpa den premissen.
Lynch kännetecknas av sin unika korsning av experimentfilm, melodram, surrealism och skräck, med en stor fascination för amerikansk kulturell mytologi och det undermedvetna. Identiteterna är aldrig solida och många av rollfigurerna efterliknar kulturella ikoner: Sailor i ”Wild at heart” är en andlig kopia av Elvis och Rita i ”Mulholland drive” får sitt namn av filmstjärnan Rita Hayworth. På samma sätt sipprar Lynchs tranformativa konst in i tittarens liv. Gest, myt, ikon, dröm, film, verklighet. Allt samexisterar: därför blir också sorgen verklig.
Jag är inte ensam om mina starka känslor. Gensvaret från Uppsalapubliken har varit stort. På Fyrisbiografen sålde hans visningar ofta slut direkt, och när "Twin Peaks-dagen" firades för två år sedan serverades kaffe och körsbärsmazarin från Arrenius (paj ansågs inte vara biografkompatibelt) och flera av besökarna kom utklädda. När nyheten kom om hans bortgång dröjde det inte många minuter innan förfrågningarna om specialvisningar kom från förkrossade besökare.
I tider av självoptimering och kontrollbehov påminner Lynch oss om att våra jag är fulla av mystik, mörker och märklig skit, liksom världen och kulturen vi lever i. ”Jag förstår inte varför människor förväntar sig att konst ska gå att förklara. De accepterar ju att livet inte gör det” (min översättning). Och jag kan inte annat än att söka mig till hans konst för att förstå det största mysterium han hittills lämnat efter sig: att han inte längre finns.