Varje år drar jag mig för att lyssna på idrottpersonligheters sommarprat. Jag tycker oftast avsnitten är sega, ointressanta och klyschiga. Jag har helt enkelt svårt att bli berörd, även om känsliga och i grunden rörande ämnen tas upp. Så varför rör jag inte en min efter atleternas sommartimme i P1?
Jag bestämmer mig för att lyssna på årets hittills sända program med idrottare. Längdskidåkaren Charlotte Kalla och landslagsmålvakten Hedvig Lindahl. Jag lyssnar även på grundaren av sportbilsmärket Koenigsegg, Christian Von Koenigseggs avsnitt, bara för att vara på det säkra. Och efter varje avsnitt har jag som vanligt samma känsla – ingen. Särskilt Koenigseggs som jag råkade somna till. Och då ska det sägas att endast frasen "Jag heter X och det här är mitt sommarprat" brukar få mina ögon att tåras.
Lindahl och Kalla tar upp känsliga ämnen såsom en komplicerad relation till en mamma, en hudsjukdom, en nära-döden-upplevelse, rädslan för att misslyckas och skräcken för att ta för mycket plats.
Men det bränner aldrig till – och jag vill att det ska brännas och svida efter ett sommarprat.
Är det för mycket fokus på sporten och karriären i programmet som är problemet? Nej, i princip alla sommarpratare utgår från sina yrkesliv och erfarenheter, så inte är det väl det. Kanske är det mitt eget ointresse som spelar in, men det är trots allt många sommarpratare jag lyssnat på vars område inte alls intresserat mig från början. Ändå har jag kunnat bli hänförd av deras livsberättelser och anekdoter.
Då slår det mig. Varje gång jag sätter i hörlurarna för att ta mig an en sportikons sommarprat, har jag ju redan bestämt mig. Det här är inget för mig. Precis som när någon nämner EM, VM, SM eller pratar entusiastiskt om sitt favorit-fotbollslag. Jag fnyser inombords.
Är det trots allt jag som har en dålig relation till sport, och när blev det så?
Jag tänker tillbaka på några av mina sportminnen. Var det i mellanstadiet då killarna sköt de träffsäkra och aggressiva spökbollarna på en så att det blev blåmärken på kroppen? Eller var det under gymnasiet när den grusiga fotbollsplanen täcktes av hårdhudade vinnarskallar och testosteronstinna tonårskillar? Kan det möjligtvis ha varit på lågstadiet när jag stod bland de sista att bli valda till laget eller den gången jag kom sist in i mål på konditionsrundan i skolan? Kanske när jag orienterade och var rädd för att virra bort mig i skogen och aldrig komma hem igen, eller ännu värre: komma sist, igen.
Eller var det den där gången i sjuan när vi åkte på klassresa till Romme och jag tillsammans med ett fåtal andra började i barnbacken för att på ostadiga ben ens lära oss att stå kvar på skidorna? I samma backe som fyraåringar virvlade ned snabbare än vinden, förbi oss trettonåringar och vidare mot en ljus och sportig framtid.
Jag känner mig alltså utanför och bortgjord. På sistaplats.
Förr i tiden vid frukostbordet såg man ofta välbekanta men osäkra, unga ansikten bredvid Bris-loggan på mjölkpaketet. Ansikten som vittnade om utanförskap och som när bilden togs, inte visste om att de en dag skulle bli framgångsrika, hyllade idrottsstjärnor och landskämpar.
Kanske blev somliga hårdhudade med hjälp av sporten. Och kanske blev vi som aldrig fick kliva upp på prispallen istället hårdhudade mot sporten, atleterna och deras klyschiga sommarprat.