Hedwig har besök från sin mor. Hon är stolt över sitt hus och visar modern runt. Det är visserligen kallt på vintrarna men trädgården som hon anlagt från grunden är en dröm. Hedwig är lycklig. Det här hemmet är hennes paradis.
Hedwigs mor är glad för sin dotters skull. Vem vill inte se sitt barn blomstra? Men det är något med bakgrundsljudet utanför huset som stör. Obehaget växer och efter några dagar står modern inte ut längre och åker iväg utan att säga ett ord.
Scenerna är hämtade ur filmen ”The zone of interest”. Hedwig är Hedwig Höss och ljudet utanför huset kommer från Auschwitz som hennes make Rudolf ansvarar för. Verklighetens Hedwig ska ha sagt just det, att detta hem, som alltså låg vägg i vägg med det största förintelselägret, var hennes paradis.
Efter kriget hävdade Hedwig att hon inte hade någon aning om vad som pågick i lägret. Vilket givetvis var ett absurt påstående. Det är självklart att hon visste. Hon utnyttjade fångar som gratis arbetskraft i sitt hem, hon tog kläder som tillhörde mördade judiska kvinnor och framför allt var hon där. Förintelsen skedde bokstavligen utanför hennes dörr.
Jag ser filmen dagen innan Trump svärs in som president och Elon Musk heilar medan tyckare hävdar att de inte ser vad gesten innebär. Nämen, inte ska jag väl jämföra Trump och Musk med nazisterna, det är så tröttsamt. Nejdå, det ska jag inte alls. När världens rikaste person höjer sin arm med fingrarna ihop och handflatan nedåt på segermötet för världens mäktigaste man som gått till val på löften om total dominans, förtryck och förföljelse av grupper som enligt honom förgiftar samhällskroppen är det naturligtvis extremt långsökt att göra kopplingar till nazismen.
Ursäkta ironin men jag är arg. Jag är arg för att vi, och med oss menar jag stora delar av västvärlden, har i våra välmenande försök att ta avstånd från nazismen gjort den till en upphöjd ondska, en ondska av en särskild art, en ondska så stor och märklig att inga andra ondskor kan ställas jämte den. Det är därför det går att heila offentligt och komma undan med det. Det är därför en femtedel av väljarna kan rösta på ett parti med dokumenterat nazistiska rötter. Inga belägg spelar roll. För vi kan inte tänka oss att någon vi ser som mänsklig kan ha ens en liten likhet med en nazist.
Men nazisterna var inga androider som mördade utan att tänka, känna eller veta vad de gjorde. De var inte heller monster, som föddes onda, levde onda och dog onda. De var vanliga människor som var fullt medvetna om sina handlingar men begick dem ändå. Våra svårigheter att greppa hur de klarade av att delta i något så vedervärdigt som Förintelsen är visserligen ett sundhetstecken men vi måste våga förstå. Vi måste inse att ondskan inte sitter i den mystiske andre. Vi är alla kapabla till vidriga handlingar om vi upplever att omständigheterna driver oss till det.
Hedwig mördade ingen men hon drog medvetet fördel av Förintelsen och om man ska tro filmens skildring njöt hon av sin position, så visst var hon ond. Men om hon hade varit en enkel hemmafru som hållit sig passiv på grund av rädsla för sin egen överlevnad, hade vi klandrat henne då? Nej, vi hade nog inte kallat henne ond men det skulle också vara svårt att påstå att hon var god.
När det handlar om överlevnad blir moralen irrelevant. Det är därför politiker med våldsamma agendor anstränger sig för att skrämma oss. Vi är kapabla att gå med på det otänkbara om vi tror att vårt eget liv hänger på det. Låt oss för allt i världen inte svälja betet.