Jag hade bestämt mig för att inte skriva en krönika om Lena Andersson. Tänkte att det sista världen behöver var ännu ett inlägg, ännu en kommentar i den debatten. Ändå blev det så.
Frågar ni min fru är det inte så underligt,
”Det klart att du ska skriva om Lena Andersson, det är ju det enda som har irriterat dig den senaste veckan.”
Det började med en krönika i Svenska Dagbladet. Hungrar barnen är det föräldrarnas fel, är rubriken på Lena Anderssons text. Krönikan är en reaktion på Socialdemokraternas förslag om att servera lunch i samband med aktiviteter under sommarlovet. Detta för att underlätta för familjer som har det svårt att få matbudgeten att gå ihop i dessa hårda ekonomiska tider.
I inledningen av krönikan irriterar sig Lena Andersson på att Socialdemokraterna skyller detta på den borgerliga regeringen. Vilket man kan tycka är rimligt. Om läget nu är så förtvivlat för så många skolbarn och deras familjer så är det ingenting som har skett under en natt, eller snarare de dryga sju månader sedan valet.
Sedan förvandlas Lena Andersson till dietist.
Och det är här det blir problematiskt.
Hon räknar ut hur man billigast får i sig så många kalorier som möjligt, tipsar om bästa frukosten (havregrynsgröt och knäckebrödsmacka med ost) och talar varmt om bönor, linser och kikärter.
Det första jag tänkte när jag läste Lena Anderssons krönika var ett citat från en Lars Norén pjäs. I en av hans borgerliga kvartetter som utspelar sig i överklassens Stockholm under tidigt 90-tal säger en av karaktärerna,
”Det är bara de rika som har råd att vara fattiga.”
Jag tror inte att jag riktigt förstod den repliken första gången jag hörde den, tyckte nog bara att det bara var ännu en smart och snygg replik paketerad i den typiska Norén-mörka humorn.
Men nu, i ljuset av Lena Anderssons krönika, tror jag att jag förstår den bättre.
Jag gillar Lena Andersson. Även de gånger jag inte gillar Lena Andersson gillar jag henne. Även de gånger jag blir så in i norden irriterad på henne att jag vill drämma någonting hårt (till exempel en knuten näve) i någonting lika hårt och konkret (till exempel ett köksbord) gillar jag henne.
Jag gillar att hon finns där. Jag gillar Lena Andersson som idé. Hon är den där envisa nageln som ständigt skrapar upp min sårskorpa.
Men ibland förvandlas hon till en karaktär ur en av sina egna romaner. En ideologisk skyltdocka proppfull av intellektuellt kapital, men med helt avsaknad av förståelse för andra människor. Någon som är så upptagen med att strutta runt i sin låtsasvärld att hon inte längre känner hur många hon trampar på tårna.
För det är precis det hon gör när hon klär sig i dietist-rollen. Det är som att klappa en deprimerad person lite lätt nedlåtande på huvudet och säga,
”Men lilla du, inte behöver du sitta här och vara ledsen när du kan välja glädjen? Det är inte så svårt, se bara på mig! Jag klarade av det, jag är lycklig!”
Reaktionerna på Lena Anderssons krönika blir starka. Landets vassaste skribenter går till motangrepp och hon bjuds in till SVTs Aktuellt för att debattera texten med Eric Rosén, kulturredaktör på Aftonbladet.
Själv uttrycker hon förvåning över de starka reaktionerna, vilket inte är så underligt. Hennes förvåning stärker min övertygelse om att hon förlorat kontakt med den verklighet hon försöker att kommentera.
I Lena Anderssons värld är det bara de rika som har råd att skicka grötrecept till de fattiga.
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala.