”Kan jag förlänga mitt ansikte med någon sorts självförvållat ansiktstrauma?”
Så skriver en användare som kallar sig typ Trump2020. Han överväger ett ingrepp där, om jag har fattat rätt, ansiktsskelettet ska fjärmas från skallbasen. För att få ligga. Eller, för att få ett ”manligare” ansikte, men i förlängningen – för att få ligga. Påfundet är extremt, men sticker egentligen inte ut avsevärt i sitt habitat. Faktum är att många här är mer än villiga att knäcka lite skallben för att få ett skulpterat ansikte och bli en "Chad". Eller iallafall en "normie". (”Chad” är incelmännens definition av en alfaman. En ”normie” är inte lika attraktiv som en Chad men mer sexuellt framgångsrik än en incel.)
Jag kan vokabulären, för det är inte första gången jag scrollar här. Faktum är att det har blivit något av en pervers hobby i samband med lookismens framfart genom cyberrymden. De som skriver hela avhandlingar om hur man, med trubbigt våld, ingrepp eller androgena steroider, kan bli mer lik idealmannen är självutnämnda incels.
Begreppet incel, alltså någon som lever i ofrivilligt celibat, har blivit känt för den bredare massan i samband med att flera av rörelsens anhängare har gjort sig skyldiga till dödliga terrordåd med kvinnliga måltavlor. Jag syftar på Elliot Rodgers massaker i Isla Vista, 2014 och Alek Minassians skåpbilsattack i Toronto, 2018. Motivet? Hämnd för sexuell avvisning.
Den större majoriteten av deras meningsfränder krigar på internet. De fyller långa spalter med våldsamma hämndfantasier om kvinnor. Men samtidigt som de gottar sig i dödsfantasierna diskuterar de i sina egna skönhetsforum om hur de, enligt sina egna mått, ska bli tillräckligt tilltalande för att ens våga tilltala det motsatta könet. Framför allt är de kollektivt fixerade vid den skarpa käklinjen. Kroppspositivismen har inte nått hit, ingen pratar om representation av skörare käklinjer, ingen skriver en namnlista till Dove för att mana dem att använda en modell med rundare haka. Nej, det rådande idealet jagas och efterlängtas religiöst. Tips och råd utbytes men stämningen är rå. Män, men också pojkar så unga som 14-15, lägger upp bilder här för att få sin fulhet graderad av andra incels. Att någon är så ful att han borde ta livet av sig är inte ett ovanligt betyg. Trolösheten och ilskan är slående. Återkommande är den mörka devisen: ”Det enda som spelar någon roll här i livet är hur du ser ut.”
Det är fascinerande, jag är fast. Jag kan sitta och scrolla här i timmar bland långa guider om avstånd mellan ögonen och machiavelliska essäer om ansiktenas hierarki. Det är egentligen inte så konstigt – jag är själv uppfostrad på tjejtidskrifternas artiklar om självförbättring, så den rådande övertygelsen om att utseendet är allsmäktigt känns nästan modersmjölksfamiljär – lookismdårskapen finns redan i mig, trygg och mysigt bekant (om än helt befriad från misogyn blodtörst).
Med lookism menas egentligen fördomar och diskriminering baserat på utseende. Men nu har alltså ordet till stor del kapats av ovan nämnda ”krigare”. I deras community är det inte bara en term för att beskriva hur vi omedvetet reagerar på och rangordnar utseende utan en hel världsåskådning som förklarar alla livets motgångar, hela behovstrappans omötta krav.
Vilken tung börda att bära för en stackars käke eller haka.