Den del av hösten där vi befinner oss nu är full av litterära priser. De böcker som förlagen gett ut under året får sin chans att skina. De som inte nomineras till något förpassas å andra sidan till författarens katalog som mellanböcker, förlorar något av sitt magiska skimmer. Även om författaren själv ibland kanske ser tillbaka på dem med ömhet.
Ett pris som Nobelpriset i litteratur kan ibland ge intrycket av att tillhöra en annan tid. Systemet med akademiledamöter som sitter på livstid har en konserverande effekt, som gör att de författare som får priset i dag alltid tycks vara de som förtjänade det som mest för tjugo, trettio år sedan.
Även om priset till Bob Dylan vidgar textbegreppet och på så sätt är ett radikalt val, så är det på samma gång motsatsen till radikalt då det ges till någon som är en av de mest etablerade konstnärer som går att tänka sig. Skulle det ha kunnat gå att vidga textbegreppet och på samma gång hålla fast vid ambitionen att belöna de ouppmärksammade, att insistera på att det bredaste inte alltid är det bästa? Ge musikern och författaren Chico Buarque ett pris som vidgade hans publik till nya språkområden, eller belöna Kate Bush eller Tracey Thorn med ett pris som erkände deras litterära kvaliteter?
Den som intresserar sig för böcker lever hela tiden i parallella tider. Även om hösten är summeringens tid i den litterära världen så kan man också passa på att blicka framåt. Förlagens kataloger uppmanar oss redan nu att tänka på våren, då vi kan vänta oss nya romaner av Johannes Anyuru och Malin Nord, och diktsamlingar av Anna Hallberg och Marie Silkeberg.
Att blicka utåt är ett annat sätt att få syn på vad vi kommer att läsa och prata om längre fram. Zadie Smiths "Swing time" är inte ens släppt än och är redan en av höstens mest omtalade böcker i den engelskspråkiga världen.
Den som följt författaren Teju Cole på instagram har också kunnat läsa hans miniessäer om fotografi. I "Known and strange things", som kom ut på engelska i augusti, samlar han essäer han skrivit om just fotografi, men också om politik, historia och litteratur. En bok som kanske kan duga som tröst i väntan på att Cole skriver roman igen.
Ständigt Nobelpristippade Ngũgĩ wa Thiong’o har lite i skymundan också han gett ut en ny bok. "Birth of a dream weaver" är tredje delen i hans självbiografi. Memoarerna ger oss en sällsynt inblick i en afrikansk intellektuells födelse, mitt under det brittiska koloniala väldets upplösning.
Har vi tur får vi se alla de böckerna på svenska förr eller senare. Mest av allt längtar jag efter en bok med ett lite udda tema. I "La Cheffe, roman d’une cuisinière", som publicerats på franska nu i oktober, tar Marie NDiaye sig an temat kändiskocken, en idé som kanske inte nödvändigtvis behöver resultera i stor litteratur. Men när det gäller NDiaye är jag ändå hoppfull. I romaner som "Ladivine" och "Tre starka kvinnor" har hon visat att hon har förmågan att skapa verkliga mästerverk. Och även i mer udda verk som "Un temps de saison", som har höstnedstängandet av ett fritidshus som ämne, har hon en helt unik förmåga att göra litteratur av det till synes triviala.
Nästa vecka meddelas de nominerade i Augustpriset. Men själv kommer jag kanske att ha dykt in i restaurangvärldens buller. Eller för den delen ner i någon av Marie NDiayes tidigare romaner. Fördelen med böcker är ju att de finns kvar även efter sin säsong.