Varje år kan man se dem. De sitter på filtar och fällstolar, oavsett väder, med ögonen på priset. Jag pratar om köerna som brukar ringla utanför nationerna dagen då biljetterna till valborgsgaskerna släpps. De modigaste kommer dit redan kvällen innan biljettsläppet och håller ångan uppe så som bara unga kan.
En sådan morgon råkade jag gå förbi S-Nerikes nation. Jag var för sömndrucken för att lista ut vad de köade till men för nyfiken för att bara passera utan att fråga. Med åren har jag lärt mig att den som frågar får svar. Svaret jag fick gav mig mer information än jag var beredd på. ”De släpper biljetter till Mallis för femtonhundra kronor styck”, sa en av killarna i kön och hånlog. Jaha, jag är gammal, tack för det. När han såg min reaktion tog han tillbaka skämtet och försökte släta över det genom att påstå att jag såg ut att vara en sådan som suttit i likadan kö som ung men det gjorde inte saken bättre. Det enda jag hörde var ”vad gammal du är, gamla gamlingen där”.
Det är inget fel i att vara gammal, jag föredrar det framför alternativet, men det svider att bli bemött utifrån en fördom om hur en äldre människa tänker. Vi vill bli sedda som de komplexa personer vi är. Nu är jag inte supergammal, men i den unga killens ögon var mitt yttre tillräckligt slitet för sätta sig i vägen för vår kommunikation.
Det får mig att tänka på min mamma och alla gånger som jag har sett henne genom ett fördomsfullt filter. Även som vuxen har jag anklagat henne för att inte förstå mig, men i hur hög grad har jag velat förstå henne?
Många har skildrat den frustration som våra mammor kan orsaka. Hanna Hellquist beskriver i sin kolumn i DN (20/2) hur hon och hennes vänner inte kan låta bli att ondgöra sig över sina föräldrar trots skammen som det orsakar. Hon avslutar texten med en melankolisk förhoppning om att hon någon gång när hon blir gammal kommer att förstå sin mamma.
Av erfarenhet kan jag säga att det är att hoppas på för mycket. Inte för att föräldrar inte går att förstå, eller för att de är känslomässigt omogna, som det har blivit populärt att påstå, utan för att förståelse är något som kräver ansträngning. Det kommer ingen plötslig insikt på ålderns höst, av den enkla anledningen att min egen ålderdom inte kan kännas likadant som min mammas. Jag är ju en annan person, som ska åldras i annan tid, på en annan plats än min mor.
Detta tidsglapp är kärnan i generationskonflikter. Föräldrar vill att deras barn ska överleva. Därför gör de så gott de kan för att föra över de överlevnadsstrategier som de själva lärt sig av sin egen uppväxt. Men i och med att föräldrarna växte upp i en annan tid och på en annan plats är dessa strategier inte alltid användbara i barnets miljö. Glappet är särskilt märkbart om föräldern och barnet är uppvuxna i olika länder. Barnet avfärdar förälderns råd och föräldern blir frustrerad för att barnet inte uppfattar ens omsorg.
I julas blev min mamma sjuk. Hennes sjukdom gjorde mig påmind om att hon inte kommer att leva för alltid. Därför har jag passat på att fråga henne så mycket som möjligt om hennes uppväxt, alla hennes jobb, hennes vänner, livet i Jugoslavien och annat som format henne. Till skillnad från förut har jag lyssnat, ställt följdfrågor och försökt leva mig in i hennes berättelser. Och då hände något. Filtret som jag alltid sett henne igenom luckrades upp. Där stod hon — en komplex person som är så mycket mer än bara min mor.