Clark Olofsson och jag har en hel del gemensamt.
Vi har båda varit på Kanarieöarna, läst Foucault, haft långt hår, pluggat i Uppsala och tyckt att det varit större att tänka fritt än rätt.
Och säkert mycket annat.
Men han har definitivt suttit mer på kåken än jag. Det närmaste jag har varit att råna en bank var när vi flyttade bolånen från en av storbankerna till en annan aktör för några år sedan. Jag tittar mig fortfarande över axeln efter det dramat.
Jag tror att det är någonstans där som lockelsen med fenomenet Clark ligger, och även andra stökiga personligheter och kriminella som trots sin vårdslöshet med egna och andras liv förvandlats till antihjältar och dyrkats av den annars så trygghetstörstande allmänheten.
Alla (nåja) älskar ett charmigt svin. Som säger allt det där vi själva bär inom oss, men sällan vågar släppa ut. Och när det sker så blir aldrig så där galet och härligt, utan bara plumpt och misslyckat. Bliv vid din läst, helt enkelt. Så skulle Clark själv ha analyserat det. ”Ingen slump att jantelagen är uppfunnen här”, har han klagande framfört.
Därför fungerar den klippkåta tv-serien så bra. Det hela lyfts några extra snäpp, som om det behövdes. Vilket gör att man inte kan ta det på allvar.
Men förtrollningar släpper, och baksmällan kommer alltid som ett brev på posten, det vill säga ibland. Och ibland är den riktigt tung.
Så det är väl tur att man har sitt oförlösta, ganska händelselösa liv. Och inte har värre bekymmer än att fundera över pensionen nu när lånen är säkrade.