Ett litet brev.
Ett litet brev på Svenska Akademiens brevpapper med de allra värdigaste orden. Om en man i Kultursverige som gjort en ”enastående insats” för litteraturen, musiken och konsten. Ett litet brev författat några dagar före julafton 2013, och sänt till riksmarskalk Svante Lindqvist. Undertecknat: akademiledamot Per Wästberg.
”Det skulle glädja mig stort, om du såg någon möjlighet att uppmärksamma hans insats nu. Få vore så högt förtjänta.”
Ett litet brev, och två år senare står kulturmannen med sin guldmedalj i handen. En kunglig orden. Samme man, som sedan 1980-talet begått systematiska sexuella övergrepp mot kvinnor i kulturbranschen, enligt DN:s granskning (21/11).
Och det är inte bara insynen i det lilla maktspelets enkelhet som besvärar.
Att det är så sorglöst för maktens män: de behöver bara skriva ett brev, och orden väger så tungt att vips lyfts en annan man upp, och den patriarkala makten stärks.
Nej, det mest vidriga med den här maktuppvisningen är att den är så beroende av att kvinnor under tiden har hållits undan från dessa scener. Medan kulturmannen gjorde sin ”enastående insats” för litteraturen och konsten, sorterade han ut kvinnor därifrån genom att förtrycka dem sexuellt. Någon försvann till en annan stad, någon slutade på jobbet, någon mådde så psykiskt dåligt att den fick hanka sig igenom det där blanka året, året utan liv, som ofta kommer efter en våldtäkt.
Något mer effektivt maktmedel, någon?
I humorgruppen Grotescos mardrömslika avsnitt ”Ladies Night” (SVT Play), börjar Emma Molin som ensam kvinna i manusgruppen med en idé om att iscensätta patriarkatet som en verklighet – en manlig konspiration på riktigt.
Hon får så dåligt gehör för sin idé att grabbarna i manusgruppen beslutar sig för att ta problemet med Emma ”till högre ort”.
Och vips är Emmas idé en realitet. Det finns en sammansvärjning. Det finns ett mönster.
Emma blir satt på bevakning av hela humor-Sveriges grabbelit, som har toppmöte medan de glider runt i badrockar på spa.
”Red alert!” skriker Per Andersson i bastun när han genom övervakningskameran ser Emma backas upp av komikerveteranen Anna Blomberg, och grabbarna inser att de bara har ett val kvar för att stoppa henne: att bryta ner Emma psykiskt.
I Grotesco-avsnittet finns inga sexuella övergrepp med i konspirationen, men den emotionella knäckningen av Emma går till på samma sätt.
Med hjälp av hennes make bryts hon ner tills hon självmant under en vaken natt inser att hon måste ge upp.
”Jag orkar inte längre”, säger hon till maken som i sin tur låtsaströstar och håller om. Emma slutar i manusgruppen, och grabbeliten firar med champagne.
Så var de av med henne.
Och Emmas man kan i en högtidlig ceremoni tilldelas sin röda clown-näsa från högsta komikerhönset Peter Dalle.
Få sin medalj.
Innan Matilda Gustavsson kom med sitt gräv i DN skrev hon en krönika om tanken på de kvinnliga konstnärskap som i spåren av sexuellt våld kanske inte finns, men hade kunnat finnas (17/11). Hon föreställer sig en kvinnlig aspirerande konstnär, som så många andra frilans, som anmäler ett övergrepp, blir ett personalärende och till slut inte orkar mer.
Som Emma.
Vi är många som inte har orkat mer – oavsett bransch. Som har fått lämna utbildningar, jobb, hem, städer och länder för att något har hänt som gjort att vi inte orkat. För att någon med makt har sparkat bort oss från vår scen.
Och medan vi gjort det, har makten delat ut sina clownnäsor, höga löner, befordringar och medaljer ifred.
Tänk så enkelt. Några övergrepp, ett fint brevpapper, ett litet brev – och kunglig medalj.