Inget lockar till prokrastinering som ett fullpackat schema. Så här på försommaren känns det som om allt måste avslutas, ty än vågar man tro på en lugn sommar. En dag satt jag vid datorn och skrev, när jag insåg att det krävdes en ny slags bild till twitterkontot – någon sorts representativ bakgrund – vilket självklart inte kunde vänta. Fylld av skolkandets glädje gick jag igenom mina foton, men blev vartefter alltmer frustrerad. Hur hittar man ett fotografi som visar vem man egentligen är? En bild på sommarängen på landet? För privat. Från Rom? För skrytigt. Mitt skrivbord? Nä... inte som det såg ut.
Så jag tog en shelfie. En shelfie är – som de flesta kanske vet vid det här laget – ett foto av en bokhylla. Precis som en selfie (självtaget foto av en själv) är shelfien ett slags porträtt, men inte av ens fysiska utseende utan av det inre, som representeras av böckerna. I det här fallet var jag ganska officiell och fotograferade hyllorna, där ”mina” författare står, sådana författare jag själv har skrivit om och därför kommit nära. Jag kunde förstås lika gärna ha fotat den skönlitterära hyllan, eller för den skull deckarhyllan, med hopträngd engelsk pocket. Mest uppenbar på shelfien är Kellgrens "Samlade Skrifter" i Svenska Vitterhetssamfundets utgåva, elva band som jag köpte på gamle Bok-Vickes antikvariat efter branden. Bok-Vicke (Viktor Persson) var ju en legendarisk antikvariatsägare i Uppsala, som staplade böcker över hela golvet men påstods veta precis var allt fanns. Jag är inte helt säker på att det verkligen stämde. När jag kom till Uppsala hösten 1979 höll han till på Drottninggatan, men huset brann och han flyttade till Kålsängsgränd. Därifrån cyklade jag alltså hem med elva band Kellgren, i slankiga häften balanserande på packhållaren. Senare gick en närstående på bokbindarkurs och band in dem i vackra klotband. Det var snällt och klokt gjort. De har utsatts för hårt slitage.
Längre fram i tiden, då Bok-Vicke höll till vid Skolgatan, köpte jag Adlersparre och Leijonhufvuds biografi över Bremer hos honom. ”Ska du verkligen ha den?” frågade han och vägde den tjocka artonhundratalsvolymen i handen. ”Det är en tråkig bok.” Kanske det, men jag behövde den, och den står ännu i bokhyllan. Med på bilden kom den dock inte. Det gjorde däremot Klara Johansons och Ellen Klemans fyrabandsutgåva av "Fredrika Bremers brev", liksom de två brevvolymer jag själv gav ut. De förra lät jag binda in i blå helklotband, som varken är så vackra eller emotionellt laddade som Kellgrenbanden, men ytterst slitstarka. På tidigt nittiotal fanns fortfarande ett och annat bokbinderi i staden – men var jag köpte dem minns jag inte. Kanske var det på Redins antikvariat på Drottninggatan.
Slitstarka kan man inte kalla Klara Johansons skrifter på hyllan ovanför – där står delar av den samlade utgåvan och alla originaltryck jag äger, men de är häftade och slitna. De kom till mig en och en, sedan bokbinderier blivit svåra att hitta, och skicket visar på flitig läsning och kanske också på dålig papperskvalitet.
Dessa böcker är förstås inte jag, men de är en del av mitt liv och verksamhet och kan kanske ses som ett slags biografi över mitt vuxna liv. Författarna hör till sådana jag gärna läser om. Litegrann påminner sådana författarskap om årets tider: de dyker alltid upp igen, ständigt bekanta, ständigt nya, uppfyller förväntningar och väcker förvåning. Nu blommar gullregnet – och syrenen utanför fönstret, som stod i knopp redan i april, är nästan överblommad.