Äntligen! Får man lust att ropa nu när Bob Dylan, sent i livet och karriären, får det finaste av priser. En ”sång- och dansman” – för att citera hans ironiska självpresentation på 1960-talet - som i bästa mening blandar högt och lågt, det sofistikerade och det folkliga. Som influerats av alltifrån Rimbaud och surrealism till deltablues och amerikansk folksångartradition.
De reaktioner på valet av årets nobelpristagare i litteratur som jag hunnit ta del av verkar vara minst sagt kluvna. Någon invänder att Dylan är gubbig och passé, och javisst, mycket av det bästa i hans produktion ligger ett antal decennier bakåt i tiden.
Och inte har han skrivit värst många böcker heller - en osorterad absurdistisk kortroman, mitt i sin karriärs värsta excesser, och på ålderns höst en trivsam men inte direkt genialisk självbiografi. Eller första delen av en sådan.
Nej, Dylan får priset för sina sånger. Och den sjungna poesin är en tradition med starka anor. Dessutom har Dylan haft ett genomslag i sin samtid som få andra sångdiktare. Och många av hans apokalyptiska, majestätiska sångberättelser från 1960-talet har alltjämt en nästan kuslig aktualitet – för oss, vi som lever med en vapenskramlande Putin i öst och extrema politiska yttringar ända in i den amerikanska valrörelsen.
Det är lite som i Dylans ”Desolation row”, från 1965:
“They’re selling postcards of the hanging They’re painting the passports brown The beauty parlor is filled with sailors The circus is in town”
Det kontroversiella i att just Dylan får Nobelpriset anknyter till ett av grunddragen i hans konstnärskap – att aldrig riktigt passa in. Och att inte gå dit applåderna pekar.
Efter de tidiga, intensiva åren som den amerikanska medborgarrättsrörelsens hovpoet, då han skrev mästerverk i det kalla krigets skugga som ”A hard rain’s a-gonna fall”, gjorde han samma medborgarrättsröttelse djupt besviken genom att övergå till ett mer introvert, mångtydigt och surrealistiskt sångskapande. Med elektriska instrument dessutom.
Och många av hans lyssnare kände sig förvirrade och svikna när han närmade sig den amerikanska countrytraditionen – och sjöng covers på schlagerlåtar.
Nej, Bob Dylans konstnärsskap har knappast varit rätlinjigt. Men som oftast med en otvetydig styrka i det mättade, ibland nästan febrigt förtätade bildspråket, metaforerna. Som i det känslomässigt absoluta nolltillståndet i ”Mr tambourine man:”
“Though I know that evenin’s empire has returned into sand Vanished from my hand Left me blindly here to stand but still not sleeping My weariness amazes me, I’m branded on my feet I have no one to meet And the ancient empty street’s too dead for dreaming”
Det går att hitta godbitar längs hela karriären, med t ex albumet ”Time Out Of Mind” som ett senkommet mästerverk. Eller skilsmässoskivan ”Blood on the tracks”, med den sårade, övergivne mannens vädjan:
“A change in the weather is known to be extreme But what’s the sense of changing horses in midstream?”
För er som inte trängt in i Bob Dylans sångpoesi, och rentav störts av den med åren allt raspigare rösten, rekommenderas starkt att ta del av hans sångtexter i bokform, i t ex”Lyrics”. Ty det går alldeles utmärkt att läsa Dylan som poet, som ständiga sekreteraren Sara Danius påpekat.
Och då vill man gärna avrunda med Dylans egen, lätt ironiska släng i ”Ballad of a thin man”:
“You’ve been through all of
F. Scott Fitzgerald’s books.
You’re very well read
It’s well known.
But something is happening here
And you don’t know what it is
Do you, Mister Jones ?”