Sedan senast har annars många nya byggnader tillkommit och affärscentra blivit fler. Paradgatan Unter den Linden renoveras fortfarande, men området kring Reichstag och regeringsbyggnaderna börjar bli värdigt en storstad och Europas politiska centrum. Berlins främsta kulturmagnet denna sommar är den stora utställningen i Hamburger Bahnhof med verk av expressionisten och färgmästaren Emil Nolde. Insläpp sker varje halvtimma och det ger gott om plats för upplevelser och tankar.
Kanske var Nolde inte Rembrandts jämlike, något som han tyckte själv, men han är en av de verkligt betydande målarna under förra århundradet. Visserligen har Angela Merkel låtit ta bort de bägge verk som länge hängt i hennes arbetsrum. I dagens påpassade värld med stränga villkor för politikerna, har hon velat förekomma. Fram till att nazisterna tagit totalgreppet om kulturen, hade han en egen sal i Nationalgalerie. Noldes konst betraktades sedan som ”entartet”, men han ville inte sluta måla bara för att han fått yrkesförbud. Han kröp för makthavarna med begränsad framgång. Efteråt har han setts som en martyr för den vidriga ideologins övergrepp. I dag vacklar uppfattningen och han anses belastad. Merkel vill inte hamna i blåsväder, även om hon snart ska avgå som kansler.
Scenen Volksbühne vid Rosa Luxemburg-platz var tidigare ett anarkistiskt tillhåll för Frank Castorf. I dag går det lugnare till med en delvis annan inriktning. Man ger Frank Wedekinds drama Lulu om sexualitet och moral ställda på sin spets. Lulu är insnärjd i de patriarkala mönstren, bejakar lusten och råkar illa ut. Uppsättningen nu med Stefan Pucher som regissör lägger en hel del av innehållet i musik av hårdrockstyp, i en på ramar uppbyggd scenografi och låter föreställningen landa både hos Lulugestalten och i skådespelarens egen privata sfär som utsatt, sårbar och vek. När det senare inträffar blir framförandet för några ögonblick rena sprängstoffet. Kritikern i Berliner Morgenpost anser att pjäsen nog borde få vila ett tag till nästa generation, när följderna av metoo-rörelsen hunnit sätta sig. Förvirringen är för närvarande total om de mjuka livsvärdena.
Vid bordet intill på Kartoffelkeller vid Albrechtstrasse sitter några unga damer och pillar på sina mobiler och utbyter en och annan replik. Som om tiden har stått stilla sedan sist. Ett nytt inslag i gatubilden och i parker, på bussar, U- och S-bahn och mycket påfallande sådant är synen av människor som sitter och läser pappersböcker. Kanske ett förebud om böckernas och läsningens återkomst? Här finns ännu ett skäl till lycka efter ett besök i Berlin.